"Allt jag ville ha var precis vad alla andra vill ha,

du vet, KÄRLEK"

"Det kan inte bli nån lycka om sakerna vi tror på,

skiljer sig ifrån sakerna vi gör"

"Tro ALDRIG att du känner en annan människa,

för skenet det bedrar...

Och besvikelsen är Obeskrivbar" 

Denna svarta skönhet blev idag godkänd patrullhund.

Grattis till Egon & Stefan.

Otroligt kul!!!

Äntligen slog de in sista spiken. 

Nu håller vi tummar och tassar på fortsatta

lyckade och bra tävlingar.

Allt går om man vill med,

Tålamod och god träning!

Efter två sjukt hårda dagar,

psykiskt som resulterat i att

jag inte gjort ett skit här hemma.

Bara suttit, legat och stått..

Inte orkar eller velat ta mig för något.

Bara varit.

Bara gråtit och fallit ner i mitt svarta

jävla hål..

Önskar jag mig nu en livlina!?

Något eller något som kan dra upp mig?!

Min lilla röda djävul till samvete

springer bakom mig med piskan.

Säger att det är dags att göra

saker och ting n! med hemmet.

Sätta fart, sluta deppa och börja jobba.

Så gott jag kan, med det jag kan!

FAN vad jag önskar det var så LÄTT!

Bara stänga av hjärnan!

Klart inte för alltid, haha!...

MEN nu vid svåra och tunga tider,

bara koppla bort att.

Få saker och ting gjorda,

få att klart med huset och

ut på försäljning.

SEN koppla tillbaka det sjukt

jobbiga och ta tag i att då.

Men att ta i tu med både

psykisk smärta & få något gjort.

FY FAN! Näst intill omöjligt, för mig iaf.

Förr älskade jag att klippa gräset här hemma,

gjorde det titt som tätt.

Det är roligt och avkopplande med musik i öronen.

Behöver jag säga att så känner jag INTE nu.

Inget är roligt att göra här hemma,

för det blir INTE för MIN/våran skull.

Det bara SKA göras för att det måste!

Det suger. Det är sjukt! Sjukt..

Ikväll är jag chafför till och från Valje Nöje,

kan jag hjälpa till så gör jag det..

Och under kvällens bilfärd kom jag underfund

med vad jag verkligen behöver ta i tu med.

Mig själv.

Mitt dåliga självförtroende.

Min låga själv känsla.

Mitt skadade inre.

Min folkskygghet.

Helt enkelt mig själv.

Jag vet jag borde gjort att för så länge länge sen...

Men när man haft någon, vart lycklig med en karl och

levt livet man velat ha...

DÅ kändes det oviktigt!

Det plågade bara mig inombords,

och jag har kämpat länge för att hålla det ifrån mig.

Men nu...

Nu har jag ingen.

Nu har jag bara mig själv.

Och jag känner att för att jag ska kunna gå vidare

i livet måste jag jobba på detta.

Jobba med mig själv.

Jag behöver hjälp!

Finns så MYCKET saker jag velat/vill göra,

så mycket som borde göra.

Men mitt dåliga självförtroende har stoppat mig.

Det stoppar mig än!

Jag är så långt ner på botten (DÄR MED) som man

kan komma..

För att jag ska komma upp behöver jag hjälp.

Allt är ju som en ond jävla cirkel...

Seprationen, brustna hjärtat, ångesten, bitterheten,

mitt kassa inre, folkskyggheten...

Ja herregud vilken jävla soppa!

Det är så jävla ofattbart när man tänker på det.

Det gör mig rädd. Riktigt rädd.

Kommer jag någonsin tro på kärleken igen?

Kommer jag någonsin tro på en framtiden med en annan man?

Kommer jag någonsin våga "planera" mitt  liv med en annan man?

En tanke som slog mig idag, är att jag aldrig ska gifta mig. Aldrig.

Man kan inte ta något förgivet.

Jag tror inte på att man kan lova någon evig kärlek.

Ja jag vet vad ni tänker:

"hon är bitter och negativ nu, men herregud det GÅR ÖVER"

Jaja, tänk och tyck vad ni vill!

Jag tror att allt man går igenom i livet formar en.

Det gör en antingen till en bättre eller sämre människa.

Alla bra och dåliga saker man går igenom formar en.

Alla på olika vis så klart.

En del tar lätt på saker och ting, en del tar det svårt..

FAN vad luddigt och kluddigt det ska bli när man

ska försöka skriva något med... usch!

Ikväll kan jag inte skylla på nån grogg heller, haha!

Men fan så sjukt mycket tankar och känslor jag har.

Det är svårt att beskriva.

Det är svårt att leva med dem just nu.

Det är lika luddigt och kluddigt i mitt huvud som

jag försöker skriva...

Och hur mycker jag än intalar mig att det GÅR ÖVER.

Så gör det inte de lättare NU, tyvärr.

Hur jag än vrider och vänder på det,

gör det så SATANS ont JUST NU!

Ont.

Sorgen och smärtan kommer ju lägga sig, och när det väl är gjort..

Blir de att ta tag i nästa problem, Mig Själv.

"Jag skulle aldrig vilja vara någon annans tröstperson.

Aldrig.

Men att ha någon att trösta sig med vore inte fel."

Finns ingen som kan bestämma vad som är rätt eller fel.

Bra eller dåligt.

Men om de känns bra för stunden?!

Räcker det!?

Inte?!