Operation nr två på Bill är slutförd.

Menisken.

Åtta månader tidigare var det korsbandet.

Världen är orättvis!

Nu hoppas jag det här ska gå vägen,

och att han blir i ToppForm igen.

Han är en sådan glad och go hund,

och de har han varit hela tiden även som "trebent"

Han förtjänar verkligen att bli frisk nu!

Klockan 13.00 denna dag är det min tur för operation.

Bukplastik igen.

"Gör om & Gör rätt!"

Det var mina ord till läkaren,

sagt och gjort.

En ny tid bokades och idag är det dags.

"Det är ett högt pris du får betala med skönhets ärr"

Var läkarens kommentar,

och mitt svar;

"Ja kanske det, men det är ju iaf gratis"

Han är en härlig gubbe den där plastik läkaren,

jag gillar han skarpt.

Vi kan skämta och prata om allt,

för jävla härligt!

Denna gången blir de ett ärr mitt på magen,

kommer bli uppsprätt som en fisk.

Men vad gör väl de?!

Jag vet jag inte är som alla andra lixom ;)

31 Mars 2012.

En spark i magen, jag faller till marken.

Han krossar min bröstkorg med en hopp,

och varje gång jag hör hur orden ekar inom mig

känner jag hur hans fot krossar mitt hjärta,

gång på gång, varje stamp delar hjärtat mer & mer.

(Sån är känslan beskriven med ord)

"Jag har inga känslor för dig längre"

Allt börjar snurra, livet som jag smått planerat

framför mig faller ihop som ett kort hus.

Paniken sprider sig inom mig,

svårt att andas då tårarna näst intill kväver mig.

Jag blir knuffad ut över kanten och faller,

jag faller så djupt och så hårt.

Och varje gång jag försöker ta mig upp,

faller jag ännu längre ner.

Mitt hjärta blöder....

JAG VET HUR ONT DET GÖR NÄR HOPPET DÖR...

1 April 2013.

Smärtan har försvunnit,

mitt hjärta läker.

Jag är glad & tacksam, NU.

När jag väl kom ur min svarta bubbla,

förstod jag.

De var uppenbart.

De vi haft var egentligen inte så bra,

det var egentligen inte så jag ville ha det.

Jag ser det nu.

Men vi människor vänjer oss så lätt.

För lätt.

Det är tragiskt, faktiskt.

Vi nöjer oss för enkelt.

Och det är INTE rätt.

Livet är för kort.

De går inte i repris.

Vi måste ta vara på livet mer,

göra det vi tycker om,

vara med dem vi tycker om,

leva livet så som vi själva vill!

Jag har varit med om värsta tänkbara.

Min värsta mardrömm blev sann.

Det gör ont, men det går över!

Och det är en bra lärdom att ta med

mig genom livet, för nu vet jag.

Att när jag blir kär, och om mitt hjärta

då brister, SÅ kommer det gå över.

Allt har sin tid..

Jag har lärt mig så otroligt mycket de

senaste året, om mig själv.

Jag ser på livet med helt andra ögon..

Och mannen som jag en gång trodde

var mannen i mitt liv är nu bara någon

jag brukade kännas vid..

För känslan när vi ses är ofattbart lustig,

då jag inte kan förstå att de är HAN

jag en gång levt ett liv med, alla åren,

huset, ja allt... Komiskt?!

Iaf otroligt härligt, då jag vet,

I am over him!

(Men för alla nyfikna själar kan jag ju

tala om att vi är INTE ovänner och inte

heller har vi något otalt med varandra.

Vi är lixom bara vi..)

"Jag älskade dig, men tiden rann och känslorna försvann.

Visst, bryr mig fortfarande om dig, men du är historia nu.

Kan blicka tillbaka och se de som ett härlig liv,

men vi var aldrig meant to be! 

Minnen består och de goda man spar,

och resten lär man sig något av."