....ja HEJ och välkommen till min värld.

När de inte finns något mitt emellan

får man ta tag i de starka medicinerna,

morfin i stolpiller när det gör riktigt

riktigt ONT.

Men har jag ont och ändå kan överleva

en dag lr två, kanske tre.

Ja då får jag gå med värken..

För antingen ska du drogas rejällt,

eller inget alls.

Bittert?! JA.

Men man vänjer sig.

Tragiskt nog.

Hela denna helgen har varit upp och ner,

inget är som det ska.

Och min rädsla för att få ont igen är stor.

Så pass stor att jag är rädd för mat.

Rädd för att äta.

Det är fel, så jävla fel.

Men så fort nåt ska ner i magen,

ja då kommer värken.

Smärtan, krampen, oron, rädslan.

Kommer de gå om?

Kommer de göra mer ont?

Inte nog med att helgen har blivit förstörd.

Även denna dagen har varit katastrof.

Tre timmar på sjukhuset och inga svar.

Bara en liter kontrastvätska i buken,

en röntgen och tre rör med blod,

plus dyra mediciner med hem.

FAN.

Jag är så sur.

Så nere.

Så arg.

Så uppgiven.

Så bitter.

Trött på det mesta,

trött på smärta,

trött på att inte må bra,

trött, trött & trött på allt.

Det hjälper mig inte,

jag vet.

De hjälper inte vara negativ och grinig.

JAG VET.

Men just nu är jag det,

det är som det är.

Det går över, det sura försvinner.

Tids nog kommer jag åter,

i min vanliga glada, spralliga och galna jag.

Tids nog, en dag.

Mvh

Bitter Bettan