Det finns inget vi kan göra för att påverka framtiden,

vi kan inte se in i den, inte röra den.

Vi kan önska, hoppas och tro att vissa saker

kommer att ske.

Men vi kan aldrig aldrig veta.

Och att planera inför den, NEJ, totalt meningslöst.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Saker och ting händer, bra som dåliga.

Jag har under de senaste 1½ året lärt mig

tusen saker om mig själv och livet.

Man lär sig saker varje dag.

Och trots att jag är en person med ORO,

har aldrig framtiden oroat mig.

Den går inte att styra över.

Så jag har inte lagt ner mycket tid på den.

Det som sker de sker,

jag har mina små drömmar och visioner.

Men inget mera!

Tankar. På framtiden. Min hälsa.

Läkaren frågar,

"och HIV har du väl inte?"

Jag dog. Min spontana reaktion blev ett gap skratt.

Och när frågan kom,

"får vi testa dig för HIV och hepatit A & B?"

Jag dog, igen. Skrattade och log.

SJÄLV KLART, testa mig för vad ni vill

Hela mitt sjukdoms förlopp känns som ett stort skämt,

och när nu mina tårar har tagit slut, eller helt tappat sin mening.

Blir det att jag skrattar åt det. Jag kan inget annat göra.

Det är så sjukt, så osannolikt att de blir komiskt.

Läkaren tyckte jag var så "Glad och positiv"

Ja men snälla!!! Vad ska jag säg??? Vad ska jag göra???

Gilla läget och lär dig leva med att.

Det är vad jag GÖR.

Och nej jag är inte rädd för att jag varken har HIV

eller nåt Hepatit, HAHAHA!

Verkligen inte.

De som där emot fick mig att, tyvärr tänka på framtiden,

var nästa fråga eller påstående.

"Och barn planerar du väl inte att skaffa nu?"

NEJ men verkligen INTE.

Men det är ju något jag Vill ha i framtiden.

Och som sagt tänker jag inte på framtiden,

inga planer lr annat, bara drömmar.

MEN frågan om barn fick mig att bli fundersam...

Jag äter HUR MYCKET mediciner som helst redan,

och nu då under MINST ett halvår ska jag äta ÄNNU mera.

Hur påverkar de mig, min kropp? Mina chanser till god hälsa?

Kommer min dröm kunna bli sann?

Framtiden. Den ligger som en öppen bok framför oss alla..

Öppen bok.

Jag vill aldrig ha någon sympati för mig & min sjukdom.

Det är inte synd om mig, jag är sjuk. Men jag Lever.

Jag gör så gott jag kan.

Jag har bra dagar och dåliga dagar.

Precis som alla andra.

Det är det enda jag vill att folk ska fatta,

att jag mår bra och jag mår dåligt.

Svårare är det inte.

Vännerna betyder allt.

Utan dem vore jag noll och ingeting.

KÄRLEK!