Usch.

Ensam.

Ensamhet är inte min grej.

Jävla skilland på att vara

ensam hemma lixom.

Och denna ensamheten.

För nu är jag verkligen ENSAM.

Ingen att dela glädje & sorg med,

ingen att dela livet med.

Ingen att göra saker med.

Ingen att hålla om,

ingen att bara vara med.

Ingen.

Själv klart har jag mina helt

fantastiska vänner, givetvis!

Men ni förstår vad jag menar...

Goda vänner lämnade mig just,

haft en toppen kväll.

En kväll som jag önskade mig

skulle vara längre...

Som alltid, nu förtiden!

Då jag inte vill bli ensam.

Ensam är inte min grej.

Det är inget jag är bra på.

Det är inget jag vill vara.

Och heller inget jag vill

vänja mig vid, usch!

Kvällarna och nätterna är

verkligen värst.

Varje sådan är en plåga.

En smärta.

En tomhet som ekar i mitt bröst.

Önskar mig bara att känslan

ska gå över..
Att den ska försvinna och låta

mig börja leva igen.

snälla, är det för mycket begärt?

Jag blir oftast hemma.

Gör så lite som möjligt,

mest bara Är jag...

Då varken orken lr

lusten finns där till

att göra något alls..

Blir dock mycket

prat i telefon med

underbara vänner.

Eller besöker jag någon

och vise versa..

Allt för att komma bort

eller glömma det jobbiga.

Om ens bara för en stund,

så gör det mig bra!

Stefan åker ofta och tränar

med Egon & Bodil.

(När han inte jobbar då lixom)

Vi hanterar detta på olika sätt.

Vi gör det bästa av varje dag,

allt för att inte ha ihjäl varandra.

HAHA, nej så är det inte.

Då we still are friends,

ett måste!...

Men en dag i taget.

En dag åt gången.

Så kommer det bli

bra till slut...

Hur lång vägen än blir,

så blir det bra!...

Hur som så har jag ju bästa

sällskapet hemmavid alltid.

Det är så goa och underbara,

som alltid lixom!

De känns precis som om

de känner min sorg och min

ledsamhet...

Nästan jobbigt och se dem när

jag fallar i tårar, och de kommer

med sina blöta nosar för att

se vad som är fel..

Det får mig ofta att gråta ännu mer!

Dem är ljusen i mitt liv.

Dem är guldklimparna som värmer

mitt iskalla hjärta just nu.

Så klart även Bodil & Egon med.

Bra dag.

idag skulle man kunna säga

att jag har en bra dag.

men det ändras så snabbt.

på en hundadels sekund

kan jag helt plötsligt

sitta med våta kinder

och panikångest i bröstet.

det ändras så fort.

jag hinner inte med.

jag hinner inte stoppa det...

det har inte gått lång tid

sedan det bestämdes.

inte länge sen beslutet togs.

men för mig känns det som om

det varit såhär i en lång lång lång tid...

att smärtan och tomheten funnits

så länge, så länge..

tiden står stilla.

dagarna går så sakta.

smärtsamt sakta...

"En dag i taget, det räcker.
Vänd dig inte om och sörj det förflutna,
för det är borta.
Och bekymra dig inte om framtiden,
för den har ännu inte kommit.
Utan lev i nuet,
och gör det så underbart att det blir värt att minnas."

Om jag än idag vart överviktig,

om jag vart Det och suttit här

med ett brustet hjärta då.

Då hade någon fått låsa in mig.

Låsa in mig där jag fått hjälp.

Som tjock var självförtroendet

kasst och noll.

Det fanns aldrig något.

Och med det vill jag säga att

jag har inte ett bra självförtroende idag.

Långt ifrån!

Men det är ett helt annat inlägg.

Det enda som kunnat gjort mig glad

som överviktig och brustet hjärta,

är ju det vågen visar.

Om jag än vart tjock, hade jag nog

självmant kunnat gå ner i vikt,

hyffsat snabbt och lätt.

Iaf för ett tag, ett tag hade de gått lätt.

Då matlusten är noll och ingeting.

För första gången i mitt liv är jag inte

ens sugen på godis lr onyttigheter.

Sjuk känsla.

Sjuk.

Blir kräkfärdig så fort jag får nåt i munnen.

Det stockar sig i halsen och jag vill helst

spotta ut att igen...

Äter endast för att mamma & pappa bjuder

på middag varje dag.

Dem eller svärmor, nej förlåt.

Föredetta Svärmor..

Så alla ni som vill banta,

skaffa er ett brustet hjärta.

Den bästa metoden ever, lätt!

"ensamheten gör mig svag"