Så vackert.

Så lugnt.

Så härligt.

Så harmoniskt och alldeles alldels UNDERBART!

En picknick ute vid havet,

massa prat och allmänt häng.

Så jävla nice!

Varför görs inte de oftare?

Jag har så nära ju,

men jag tar mig aldrig ut dit.

Trots jag vet hur ljuvligt det är...

Jag är inte den som varken solar eller badar Bland Folk,

på offentliga platser.

Men att åka ut dit, bara sitta en stund.

Ta de lugnt, slappna av och

bara vara...

JA, det kan jag göra!

Jisses vad jag kan när jag väl sätter den sidan till.

Nästan lite stolt över mig själv, haha!

Goda är dem oxå ska jag säga.

Jag känner ingen skillnad på att de inte är strösocker i.

Men är man expert och kräsen, ja då gör man kanske de,

vad vet jag.

Jag är nöjd!

Det är huvudsaken min själ :)

Kanelbulledegen står på sin första jäsning,

ja klockan är inte mycket men jag är redan

i full gång!

Tänkt baka så länge nu, och idag kunde

jag inte hålla mig längre ;)

Känns så där med stängd dörr och solen

den skiner så ljuvligt utanför.

Men men, detta tar ju inte JÄTTE

lång tid så :)

Provar nåt nytt idag.

Inget vanligt strösocker utan Canderel.

Ingen aning om hur de kommer bli,

kanske smakar bullarna skit och

jag får kasta alla?!
Men det är en chansning jag gör idag!

Har inte köpt detta socker för att provbaka,

nej detta hade Pappsen köpt inför sin

gastric by-pass. MEN inte andvänt,

så jag tog med att hem :)

Smakar som vanligt socker tycker jag,

perfekt till cornflaksen lr jordgubbarna.

Vi sörjer alla olika länge,

och olika saker.

Och känslan mitt i sorgen,

uppgivheten, paniken över

att de Aldrig kommer bli som innan...

Den är hemsk.

Den gör så ont.

Det skär i ens inre.

Panikångesten över ensamheten,

över framtiden.

Hur ska det gå?

Vad kommer hända?

Varför blev de som det blev?

Så många frågor som söker svar.

Hoppet som man tror aldrig dör ut.

Mitt i min mörkaste tid, mitt i sorgen.

Mitt i kaoset, den krossade drömmen

om framtiden.

Mitt i allt de där kände jag skräck,

Förtvivlan. Ilska & hat.

Allt var svart som natten och mina tankar

var att jag kommer Aldrig le igen.

Det kommer Aldrig igen kännas bra.

Tre månader har gått.

Och jag känner ingen skräck längre,

ingen panik...

Jag kan Le och ta mig fan, Allt Känns Bra.

Jag ser fram emot framtiden.

Jag vill tiden ska gå snabbt för första

gången i hela mitt liv!

Jag har saker att se fram emot,

förändringar kommer ske.

Och NU välkomnar jag framtiden med glädje.

Tänk vad tider kan ändras,

hur svårt blir lätt.

Hur mörkret blir till ljus.

Och sorgen blir till glädje.

Känslan är obeskrivbar.

Så sjuk, men ändå så härlig..

Köpte ny solkräm förra veckan.

Svin dyr!

Haha, men komiskt lr typiskt nog har de inte vart sol sedan dess.

Förrens idag, just nu.

MEN den kommer och går,

så jag överväger om jag verkligen ska lägga mig i solstolen eller inte?

Är det någon mening?

Med min vanliga tur försvinner ju solen en stund efter jag lagt mig,

så har de vart de senaste gångerna...

Varför skulle de inte bli så idag!?

Bitter?!

NEJ väl, haha!

Vill bara ha sol,

är det för mycket begärt!? ;)

Livet på landet.

Va underbart, så ljuvligt,

så lugnt och så harmoniskt!

Djur & natur in på knuten.

Allt fint man gillar så nära.

Tänk om man kunde funnit sig en Bonne, haha ;)

Hade verkligen passat mig Klockrent!

Jag är ju inte som alla andra,

utan att mocka skit och sådant tycker jag Är kul.

Fixa och dona i stall,

ja allt som tillhör det där lantlivet.

Det är så jävla nice!

Så jävla gött!

Jag är inte rädd för att ta i,

för att mocka skit,

för att bli skitig lr lukta stall.

Jag tycker sånt är kul.

Det är avkopplande,

man går i sin egna värld och bara njuter av livet.

Tillbringat ett par timmar till detta idag hos en vän,

vilket verkligen var för jävla nice!

Hjälper mer än gärna minna vänner

som har mycket djur, stall och allt det där.

Att umgås men ändå göra nytta,

vad kan bli bättre!? :)

Kvällen avslutades me en film och

glass, grädde & jordgubbar - både med och utan chocklad ;)

Livet med hund är underbart,

de ger så mycket glädje och kärlek!

Men det oxå en kamp som handlar om

ledarskap och uppfostran.

Att ständigt vara konsekvent.

Att aldrig ge sig...

Vilket jag så många gånger misslyckats med.

Men för mig är det viktigaste allmän lydnaden,

då jag inte är intresserad av tävlingar.

Utan hundarna för mig är sällskap!

Det ska vara lugna och harmoniska hemma,

kunna gå fint i koppel och bete sig när

vi möter andra hundar.

DET är viktigt för mig...

Sen att jag har glada hundar ser jag både

som positivt och negativt.

För när de kommer någon hit,

jisses, KAOS!

Men ett glädje kaos.

Ett kaos som inte uppskattas av alla,

och det förstår jag.

Inte alla som gillar hundar som är SÅ på.

Men jag gör mitt bästa vad gäller hundarna,

och ja jag är väl nöjd med dem.

Haha, för hur det än är så är det ändå

mitt fel när något går snett.

Det är jag som är ledaren!

Jag som ska bestämma.

Allt handlar om mig, inte om dem.

Idag mötte jag en man med en hund.

Där ledarskapet verkligen brustit.

Har sett han och hunden innan.

Och det är ingen rolig syn.

Då hunden verkligen blir TOKIG

vid hundmöten...

Totalt Crazy!

Och jag led med mannen,

tyckte nästan men bara nästan

lite lite synd om honom...

Men ändå inte.

Jag kände igen mig,

då det kunde vart jag och Bill.

Men ändå inte.

Jag stannade med Bosse & Lennart,

gick upp i gräset på den smala cykelvägen.

Det underlättar för mig,

att ha de sittande, NÄR det går.

Och jag hade hoppats de skulle hjälpt mannen med,

men nej.

Hunden flippade totalt!

Såg ilskan i mannens ögon.

Och istället för att gå förbi,

valde han att vända.

Inte Okej!

Hunden som kanske vägde 25 kilo,

hade någon slags sele på sig,

kunde han lätt "bärt" förbi oss.

Fan ta tag i hundjävlen, rent ut sagt.

Och bara gå. GÅ!

Mannen lät hunden vinna,

genom att vända om och inte passera oss.

Förbannad till max, vilket syntes väl.

Det finns en andledning till att jag

har nosgrimma på Bill.

Och det är just för såna tillfällen.

Man drar åt runt snoken,

sen "bär" man förbi honom.

Det ser inte trevligt ut!

Och det är inget kul!

Men vid tillfällen där ett möte är ett Måste,

ja då gör jag så.

För det är de enda som funkar för mig,

för oss. Mig och Billan.

Han är sex år,

och vi har bråkat om detta SÅ många gånger.

Och jag vet att felet är mitt från början,

något har brustit i mitt ledarskap.

Jag har provat med allt vid hundmöten,

och visst funkar godis.

Men inte alltid,

och inte alltid man hinner eller kan ta upp detta.

Det finns en andledning till att jag går så

mycket som jag gör med dogsen.

Då jag helst går själv med Bill.

Det blir enklast.

Han får all fokus,

och jag kan jobba med honom.

Bara honom.

Livet med hund gäller att ta och ge! :)