Uppgiven, ledsen, förbannad & bitter.

Känslan av tomhet sprider sig inom mig.

Det gör ont. Men tiden den går ändå...

Är jag tillbaka på ruta ett?

Är det nu jag ger upp?

Ska jag vända och gå lr vänta?

Önskar fan livet hade fusklappar,

emellanåt.

Hjälpmedel! Ett facit.

Inte med allt i livet, men med saker

när man verkligen hade behövt det.

Kanske som tre livlinor i postkodlotteriet!?

Fast att man haft tre fusklappar som man

kunde fått ta hjälp av när man verkligen

verkligen behövt.

När man kommit så pass långt att man inte

vet varken ut eller in.

När man inte vet vilken väg man ska gå,

när vägskälet är för svårt.

DÅ, då hade ett facit varit bra.

Men gud vilken livlig fantasi jag har då.

Men det ska man ju ha, man måste ha det.

Jag vet jag är stark.

Jag vet att jag klarar mig.

Jag vet att det kommer att lösa sig,

jag vet att det kommer bli bra.

MEN vägen dit är snårig och lång...

Så pass snårig och lång att jag inte vågar

ta mig ut dit ännu..

Kommer jag ta klivet? Kommer jag orka?

Kommer jag våga? Kommer jag gå ensam?

Jag vet inte om det är otur eller bara typiskt mig.

Att när saker & ting börjar ordna upp sig,

att när man tror det är bra, när man börjar

leva och må bra. NEJ MEN då vänder allt sig

upp och ner igen och kastar mig tillbaka

till mitt djupa jävla hål där panikångesten

tar mig i sin famn och vaggar mig till sömns..

Jag har lärt mig mycket om mig själv de

senaste halvåret.

Otroligt mycket.

Bra saker och dåliga saker.

Jag har fått ett nytt synsett på livet,

inom vissa delar..

Jag har klarat saker jag aldrig förr gjort,

jag har gjort saker jag aldrig förr gjort,

jag har vuxit som människa och lärt mig(!)

att livet inte alltid är en dans på rosor.

Jag har lärt mig hantera smärta, ilska, hat och

ett brustit hjärta..

Jag vet det går över, smärtan, ilskan, hatet.

Då det tar mer negativ energi ifrån en än

det gör nytta, det går lixom över.

Men just nu är jag totalt förvirrad,

tillbaka på ruta ett?

Helt uppgiven och tom inombords.

MEN det löser sig, det gör det alltid!

Jag har lärt mig att man inte ska ta något förgivet,

att man inte ska ha några förväntningar.

Det är så lätt att intala sig detta!

Men att leva efter dem, Jo Visst.

Allt är kaos och utflippat,

och hur mycker orkar man egentligen?

Hur mycket tid ska man ge saker och ting?

Om det du väntar på kommer tillbaka är

väntan så klart värd all smärta och panik.

Men om du väntar förgäves då?

Vad läker så smärtan & paniken?

Jag har visat mig stark,

jag har gått igenom en tuff tid.

Och lärt mig att ett brustet hjärta läker,

och att allt löser sig till slut.

Allt löser sig.

Men hur stark jag än var då,

och med vetskapen nu om att allt löser sig,

så gör de inte mindre ont.

Panikångesten trycker i mitt bröst,

jag chippar efter andan och jag

torkar mina tårar gång på gång..

Det är som det är.

Det går över.

Men smärtan blir inte enklare bara för

att jag VET att det gör det.

Det hjälper mig helt ärligt inte ett skit.

Fy Fan!

Jag önskar mig stark,

önskar mig en sköld runt omkring mig.

En sköld Som inte släpper in något,

inga känslor, ingen glädje & ingen sorg.

Jag vill fan bara lägga mig ner och försvinna,

stänga av allt. Alla känslor och tankar.

Bara bli helt tom.

Om så bara för en stund, så önskar jag mig

inget hellre just nu...

En dag i taget..