Senaste inläggen
Vet inte om det är för att solen den skiner idag,
eller om det är för att jag verkligen ska göra
något jag tycker om idag..
Men jag vaknade med en bra känsla i kroppen,
eller iaf inte alls lika deppig och nere som igår.
Gårdagen var som en jävla dimma,
en dag jag bara vill radera ur mitt liv.
Solen den gör ju verkligen sitt.
Att man kan bli så glad & harmonisk
av den där stora gula :)
Och att göra något man tycker om,
ja det är få fan en höjdpunkt i sig.
Helt klart.
Men alla dagar kan väl inte va kul?
Eller kan dem de?
Ska man behöva roa sig varje dag
för att må bra?
Eller gäller de bara att göra sådant
man tycker om hela dagarna?
Hmmm, jävla dilemma....
Backslag deluxe.
Fuck!
Just nått botten igen,
mår illa av tanken på allt.
Har jag tagit mig upp innan,
kommer jag komma dit igen.
Frågan är bara Hur och När!?
Hur störigt är det inte då?
De finns en påse med alla i.
Varför göra en med varje färg?
Varför göra i massa olika fordons modeller?
Sött, salt & chocklad.
För Fan.
En del gör då verkligen allt för att tjäna pengar,
och mycket vill ju alltid ha mest..
Usch!
6½ år sedan ungefär föddes Bill.
Jag köpte han för att jag ville
prova på det här med utställning.
Och för att jag trodde en Labbe skulle
passa mig alldeles utmärkt.
(vilket oxå var rätt!)
Jag fick hem Bill och min utställnings
karriär började med dunder och fart.
Jag åkte runt överallt!
Det gick bra, det var kul.
Det passade mig.
Mitt i detta kom Stefan in i mitt liv,
han hade väl inget hund intresse så,
inte så stort lr starkt som mig.
Han var inte med på utställningar i början,
men ju mera tiden gick dessto mera följde
han med.
Hans intresse växte och vi fick tillslut
ett gemensamt intresse tillsammas.
VI åkte runt hit och dit, fram & tillbaks.
Sommaren 2009 fick vi hem Egon.
Våran första gemensamma hund.
Då Bill pensionerades inom utställning,
tog Egon över detta.
Även här har VI åkt runt..
Hit & dit, fram och tillbaka.
Hundarna och allt där runt omkring
blev lixom Vårt intresse. Vår passion.
Från att ha intresset och passionen ensam,
delade nu Stefan detta med mig.
December 2010 föddes Bodil & Lennart.
Dessa skulle oxå bli våra utställningas hundar.
Och det har dem blivit.
Jag har alltid tyckt det vart kul med utställningar,
hur de än har gått i ringen. Har min passion alltid
funnits där. En hel dag med hundar och hund folk lixom.
Vad mera kan en hund nörd önska sig?!
Och att jag förde över mitt intresse till mannen
jag DÅ delade mitt liv med var ju roligt.
Det var vår grej. Det var VI.
Men för fyra månader sen skildes våra vägar åt.
Det är inte längre jag och Stefan.
Men vi delar fortfarande samma intresse för
hundarna & utställningar..
Men min dag idag har varit allt annat än rolig.
Jag har mått illa hela dagen, haft en sjukt
obehaglig känsla i kroppen.
Vart sur och inte alls på topp.
Känslan av att kunna spy när som helst,
nej det är inte så jävla kul.
Speciellt inte när man mår illa av en sådan
sjukt jävla andledning...
Var detta min sista hund utställning?
Kommer jag åka på något igen?
Kommer jag ställa ut Lennart lr någon
annan igen?
Helt ärligt, så som de känns idag.
Nej.
Jag kan bara inte.
Från att det har varit VI.
Till att sitta där helt illamående
och allt annat än glad.
Och en känsla av obehag.
Fuck it!
Är det värt det?
Jag och Stefan är inte ovänner.
VI åkte fan dit tillsammans,
samma bil, delade samma tält,
ja precis som innan.
Det var VI men ändå inte VI!?
Känslan av att sitta där,
träffa samma gammla människor,
prata med dem man brukar och
lixom precis som innan, men ändå INTE.
Den jävla känslan var så pass dålig
att jag har mått skit hela dagen.
Min stora passion för utställningen var som borta.
Det fanns ingen glädje lr lycka idag,
allt kändes tungt, jag hade svårt & andas.
Kändes som om varje andetag blev tyngre
och tyngre ju längre dagen gick...
Ska jag nu ge upp min passion?
Måste jag sluta?
Jag står i valet och kvalet....
Kanske var det bara idag det kändes tungt,
kanske tiden läker smärtan och jag kan
känna glädje & lycka på utställning igen?
Bara tiden kan utvisa det...
Men känslan av att det var MIN passion
från början, mitt intresse.
Det var jag som fick HAN till att komma
in i detta...
Men nu är det JAG som kanske väljer
att sluta, DET känns sjukt orättvist.
Detta är mina känslor nu.
Ur dagen idag.
Men jag hoppas hoppas innerligt
att det lägger sig, att jag blir starkare,
att jag inte ska må dåligt för att göra
något jag jag innerst inne älskar så starkt.
Det jag lärt mig av detta är iaf att nästa
karl jävel jag möterm behöver då INTE
ha samma intresse lr ens börja.
NEJ TACK.
För tar de sen slut står man där som nu,
och NEJ jag vill inte ge upp mera i mitt
liv bara för det.
Ett steg i taget, En dag i taget..
En av årets stora höjdpunkter för
oss hund-nördar är nu i helgen.
Stor nationell hundutställning i
Ronneby Brunnspark.
Mycket folk, många hundar,
och ett helt torg av hund saker
att shoppa loss i ;)
För oss med Labradorer kan man ställa
ut båda dagarna OM man vill.
Men det är bara så att idag är det en
liten INofficiell labbe utställning,
som Labrador Blekinge annordnar varje år.
En ring och plats lånas av Brunnsparken.
Men det är IMORGON den stora och
viktiga utställningen är för oss, egentligen.
Jag brukar ställa båda dagarna, i vanliga fall.
Och se dagens lilla utställning som en träning
inför den stora dagen efter.
Men efter förra årets fiasko med FUSK och
annat fullt spel, kommer det Inte ske igen.
MEN, jag håller på nu för att göra mig klar
och åka till Ronneby idag iaf.
Idag blir de rent nöje!
Gå och titta runt, shoppa det jag ska,
(så man slipper det imon med all packning)
bara vara och riktigt slappna av där.
Då inte går att göra när man ställer ut,
iaf inte jag och mina nerver :)
Givetvis blir jag inte ensam i bilen,
Mallan hon ska följa med mig.
Vilket kommer bli hur trevligt som helst!
Vad mer kan man begära?
Umgås med en vän och vara på hundutställning,
det finns de fan inte mycket som slår!
Ordspråket lyder
"gammal kärlek rostar aldrig"
Ett ordspårk jag tycker är BullShit.
Den rostar, garanterat.
Du kan omöjligt känna likadant
för någon som du var tillsammans med
i tonåren men träffar när du är 50!?
Och du kan omöjligt känna lika starkt
för någon som en gång sårat dig in i själen
men efter ett par år läker dina sår och ni
börjar ses igen!?
Gammal kärlek den rostar.
Även om du blir kär i samma person igen,
kommer det Aldrig Någonsin bli som Första gången.
Aldrig.
Skillnad är det med vänskapen.
Den rostar Aldrig.
Jag tror att en vän som satt ett gott och fint
avtryck i ditt hjärta, ja den stannar där.
Oavsett om ni bara umgicks i ungdomens glada år,
eller en vän du träffat som vuxen.
En äkta och riktigt vän den finns där,
inom dig, oavsett vad.
Man delar ett förflutet.
Eller en vän som jag mött idag,
vi umgicks flitigt i tonåren.
Härjade och hade så kul ihop.
Det var mycket glädje, lycka men även tårar.
Men tiden den går och vi gled isär,
olika saker sker i ens liv..
Men NU, för ett par år sen bara,
ja då fick vi kontakt IGEN.
Efter alla dessa år.
Så består vänskapen.
Ett sånt stort glapp men ändå
ingen rost alls emellan oss.
Haft en fruktansvärt fin eftermiddag
med denna vän idag <3
Timmar av prat, prat och prat.
Ljuvligt! Vänskap när den är som den ska va.
Så Jag Vet, Gammal Vänskap Rostar Aldrig..
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 | 15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
|