GräsÄnka.

Det är jag.

För första gången i mitt liv är jag "lämnade" ensam hemma.

Det är jobbigt.

Det känns tungt.

Riktigt riktigt tungt...

Och det spelar ingen roll att jag vetat om detta länge.

Jag har vetat att Stefan skulle åka iväg enda sedan

han tog över Egon's utbildning.

Men det gör det inte lättare, inte lättare alls..

Jag trodde inte de skulle kännas såhär tungt.

Att det skulle kännas såhär jobbigt.

Jag trodde verkligen inte det.

Men två veckor ifrån varandra är länge.

Det är lång tid.

Speciellt när man på sin höjd bara vart att en dag/natt innan.

Och även om vi firar 6 år ihop i Maj och nykärskänslan har lagt sig,

så spelar de ingen roll!

För det är jobbigt just nu.

Jag är verkligen inte så stark och kaxig innerst inne.

Jag är en blödig skit, en känslig tjej.

Tårarna dem kommer så lätt...

Och det spelar ingen roll vad Alla säger,

"att de kommer gå bra"

"tiden kommer gå snabbt"

"du vänjer dig"

"det är inte så farligt"

Ledsen, men de orden biter inte på mig.

Inte nu!

Jag Uppskattar dem innerligt!

Men jag tar inte in dem.

Då detta är Jobbigt för MIG,

för MIG och ingen annan.

Vad andra kan och klarar är upp till dem.

Men detta är Jobbigt för MIG.