Mitt hopp börjar ta slut.

Min psyke hoppar mellan

hopp och förtvivlan.

Jag är så satans arg,

förtvivlad.

Jag vill helst bara

skrika, sparka och slå.

Få ut min ilska.

Min förtvivlan.

Mina tårar.

Idag har det varit en jävligt

jobbig mag-dag.

Fy fan!

Toa titt som tätt,

länge och inte länge.

Men JO jag har jobbat.

Till och med i tolv timmar.

Jag var närma, otroligt närma

på att gå hem.

Bara stämpla ut och dra.

Men nej...

Stannade.

Hade ju sagt jag skulle jobba över.

Och jag behöver pengarna.

Vore de inte för mina sjukdagar vid

jul och nyår hade jag fan gått hem idag.

Så Satans Plågsam har dagen varit.

Medicinen hjälper inte.

Inget hjälper...

Snart ett år sen jag TRÄFFADE

min läkare.

Endast varit telefonkontakt.

Katastrof!

Samtal igen förra veckan.

Och idag är TRE avföringsprov inlämnade.

Hoppas på snabba svar.

Snabb hjälp!?

Har dock inget förhoppningar om detta....

Ska vänta och se vad som sker nu efter

provsvaren kommer och vad de visar.

Annars får det bli K-stad sjukhus som

får mig som patient.

För nu går det inte längre.

Jag klarar det inte.

De måste göra nåt.

"trampar du snett är det en lång väg ner"