sååå typiskt mig att köpa allt nytt.

verkligen verkligen typiskt mig.

värst av allt är att jag till och

med tänkt köpa dem så fort jag såg dem i reklamen.

men så fort tanken slog mig sa jag till mig själv

att jag inte skulle köra inom netto och handla.

jag tar en annan affär.

lätt som en plätt så slipper jag ens se dem.

 

men men men,

de hade ju även billiga jordgubbar där,

just i samma jävla affär....

jordgubbar är min last, min favvo frukt.

älskar jordgubbar och mjölk!

och tio kronor för en ask,

nej de går bara inte att låta bli!!!

de går bara inte.

och då vart det ju kört.

jag var tvungen att köpa dem.

tvungen att testa.

vem skulle inte gjort det lixom???

tyvärr var båda två en besvikelse för smaklökarna.

den med cheesecake var alldeles för söt,

och marängswissen smakade inte mycket,

den lämnde där emot jobbiga små korn i tänderna.

nej, jag är besviken!

  

kan jag nu lära mig något av detta tro!?

att jag inte behöver testa allt sött & nytt.

det går att låta bli.

för att det kanske inte är gott lixom....

usch, jag blir så trött på mig själv.

Migrän tabletterna gör mig trött.

(Och som om jag inte var de innan)

Men när migränen är så pass bra

att jag kan hålla mig vaken och uppe,

då är jag glad!

Och när man kan hålla det i sån schack

att jag pallar vara uppe och vaken.

Är en promenad bra för knoppen.

Speciellt med en God Vän!

Tack för sällskapet Hanna.

En God Vän som man kan babbla

om allt mellan himmel och jord med,

vilket gör att tröttheten försvinner

och den dova smärtan som finns försvinner...

Om än att det bara försvinner för stunden så är det guld värt!

Att slippa känna och tänka på smärtan..

Tröttheten.

Tyvärr kommer den åter lika snabbt som jag blir ensam..

 

Ensam är inte min grej.

Jag är inte bra på att vara ensam.

Jag gillar inte att vara ensam.

Vem gör det???

 

Tanken slog mig,

OM jag hade åkt iväg på GU-F.

Hur hade jag tatt det tro?

Hade jag haft hemlängtan?

Så klart!

Men jag tror inte det är lika jobbigt att åka iväg,

som att vara ensam hemma.

Faktiskt!

Man åker ju iväg på en utbildning.

Man gör saker hela tiden.

Hela tiden folk runt omkring.

Det är lättare!

Det borde vara lättare?

 

Usch jag tänker, funderar och grubblar Alldeles För Mycket.

För Mycket.

Nu ska jag äta jordgubbar & mjölk,

inte mycket som är godare än det!!!

 

Det känns.

Det är jobbigt.

Det är tungt.

Ensam är svag.

Jag är vek.

Det borde varit annorlunda.

Det borde varit bra.

Det borde känns bra.

Jag skulle vart frisk.

Jag skulle haft semester.

Jag skulle njutit.

Det skulle vart kul.

Det var planerat sen höstas.

Jag var förberedd.

Det var klart.

Allt kändes fint då.

Nu känns de skit.

Jag är nere.

Jag mår dåligt.

Jag vet om jag vart

frisk och mått bra,

skulle ensamheten inte

vart SÅ jobbig som nu!

Jag Vet Det..

 

Ett steg i taget.

En dag i taget.

Och visst går dagarna snabbt.

Absolut.

Men det är vad jag fyller dem

med som spelar roll.

Det går bra så länge jag gör något.

Så länge mina tankar går till annat.

Så länge jag inte tänker på ensamheten.

Så länge jag håller tårarna tillbaka..

(sjukt! varför gråter jag egentligen??)

Det känns lite upp och ner nu.

Allt känns weird.

Och jag gillar inte att känna såhär.

Jag gillar inte att va såhär nere

och blödig.

Fan pinsamt när jag tänker på det!

Men det är såhär det är.

Det är såhär jag är!

Pinsamt lr inte..

Jag orkar inte bry mig.

Detta är jag, mitt rätta jag?!

Eller bara den sjuka och nerdeppade jag!?

Pinsamt eller inte.

Så skäms jag iaf inte.

Så fall hade jag ju inte skrivit om det.

Dessutom skriver jag inte för någon

annans skull.

Det är för MIN skull.

Det jag vill slippa och bli av med

för en stund, det skrivs ner.

Magen den spelar ju oxå med.

Precis som om den vet att jag

är liten och klen just nu.

I Lördags eftermiddag/kväll/natt.

Fy fan!!!

Hade jag inte vart så dålig på att

söka hjälp hade jag kört till akuten.

Så Ont I Magen Hade Jag!

Något av de sjukaste ever!

Ont. Smärta.

Sov på min höjd tre timmar.

Positiva var iaf att smärtan var borta då!

Igår var det utställning i Malmö,

jag var så nära, så nära på att skita i det.

Men jag gjorde en chansning!

Hade på Lördagen kollat vart våran ring låg

och vart toaletterna låg.

Nära! Det var så nära.

Tack gode gud!

En dag som gick bra utställning mässigt,

Egon exellent och fyra i klassen.

Bodil exellent och tvåa i klassen.

Och de vart mycket trevligt med Irene & Gullvi.

Som vanligt!

Men de var inte samma sak utan Stefan...

 

Men Lördagens magbryt,

oroade det mig.

Jag var på helspänn.

Livrädd att smärtan skulle komma tillbaka.

Och detta resulterade i en smula migrän,

eller jag höll de i schack med tabletter.

Likadant idag, några tabletter nu

och jag kan iaf hålla mig uppe & vaken,

även om jag är som en zombie...

Men smärtan är i schak.

Så mycket gnäll.

Så mycket depp.

Jag gillar det inte.

Men det är såhär

det är just nu...

Ett steg i taget,

en dag i taget!

 GräsÄnka.

Det är jag.

För första gången i mitt liv är jag "lämnade" ensam hemma.

Det är jobbigt.

Det känns tungt.

Riktigt riktigt tungt...

 

Och det spelar ingen roll att jag vetat om detta länge.

Jag har vetat att Stefan skulle åka iväg enda sedan

han tog över Egon's utbildning.

Men det gör det inte lättare, inte lättare alls..

Jag trodde inte de skulle kännas såhär tungt.

Att det skulle kännas såhär jobbigt.

Jag trodde verkligen inte det.

Men två veckor ifrån varandra är länge.

Det är lång tid.

Speciellt när man på sin höjd bara vart att en dag/natt innan.

Och även om vi firar 6 år ihop i Maj och nykärskänslan har lagt sig,

så spelar de ingen roll!

För det är jobbigt just nu.

Jag är verkligen inte så stark och kaxig innerst inne.

Jag är en blödig skit, en känslig tjej.

Tårarna dem kommer så lätt...

Och det spelar ingen roll vad Alla säger,

"att de kommer gå bra"

"tiden kommer gå snabbt"

"du vänjer dig"

"det är inte så farligt"

Ledsen, men de orden biter inte på mig.

Inte nu!

Jag Uppskattar dem innerligt!

Men jag tar inte in dem.

Då detta är Jobbigt för MIG,

för MIG och ingen annan.

Vad andra kan och klarar är upp till dem.

Men detta är Jobbigt för MIG.

 

 

"En riktig vän är en som träder in,

 när övriga världen träder ut"

 Telefonkontakt med min läkare idag.

Om de gav mig nåt speciellt?!

Nej det kan jag inte påstå.

Jag berättade hur det är med mig,

hur dagarna kan se ut och sådär.

Och som vanligt lät han inte nöjd

med mina svar.

Berättade om min obotliga trötthet,

bland annat.

Då detta är ett nytt symptom,

ett nytt symptom sedan vi Ökade

dosen på EN av mina mediciner.

Och trots min kortiosondos,

där jag innan blitt pigg som en mört.

Så har inte DEN piggheten lyst igenom,

tyvärr måste jag ärligt säga.

Nu känner jag bara Olust, Omotivation.

Trött, sleten, slut.

Och det han konstaterat i o med mina blodprover,

är att mitt blodvärde har gått ner.

En hel del ifrån November 2011.

Och medicinerna jag äter,

där vi ökade dosen.

Har ju påverkan på blodet.

Eller det är en biverkning som kan

förekomma att blodet påverkas.

Det är därför jag lämnar blod var 4 vecka.

Han tyckte vi skulle prova järn.

Han verkade tro att jag kan ha

järn-brist eller nåt sådant.

För imon ska jag in till den

medicinska dagcentralen och få

järn intravenöst.

Detta istället för att slippa

äta Ännu mera tabletter var dag.

Om det hjälper eller inte,

får tiden utvisa...

Jag är så pass trött på skiten nu att

jag orkar varken hoppas eller tro längre.

.......