Att de inte kan tala om vad de har ont,

eller hur dem mår.

Det är svårt. Det gör ont.

Men dem är ju djur, hundar.

Hur skulle dem kunna lixom?

Det är verklighet vi lever i,

inte en tecknad film med talande djur.

(även om de hade varit fantastikt kul)

Inte nog med att behöva vänta på en

operations tid i 1½ vecka.

Bara den tanken, det beskedet, skärde i mitt inre.

Se han skutta runt på tre ben,

och bara vara. Han ska bara få ligga stilla

och helst inte göra nåt.

Hur kul är de för en hund?!

Hur kul är det för någon levande varelse?

Imorse kom paniken över mig,

skräcken och ångesten.

Över den låååånga väntan på operation...

Då jag ser att hans ben är vätskefyllt.

Just där korsbandet gått av, där är

det en "påse" vätska under huden.

Jisses, alla tankarna som hann rulla

runt i mitt huvud då. Hemskt.

Jag blev så ledsen, för Bills skull.

Hur ont har han? Hur mår han?

Vad var detta som nu kommit i benet?!

Ringer veterinären, som de som vanligt

alltid är upptaget till.

Mor & far har fax, ringer pappa och han

får iväg ett fax.

Halv timme senare ringer min veterinär.

Jag förklarar och han säger,

"det är garanterat ledvätska som läckt

ut ifrån inflammationen. Det är inte farligt.

Ta tempen nu o varje dag fram till operationen,

får han feber ringer du oss"

Vilken lättnad. Men ändå inte.

Jag måste och kan inget annat göra än

att lita på min veterinär.

Med med tanke på att Bill inte blitt sämre

än innan vätskan kom dit, så är jag rätt lugn.

Men det plågar mig.

Att se Bill såhär.

Och jag vet hur jobbigt de kommer bli

efter operationen, jag är Inte rädd för att

de inte kommer gå bra.

Jag vet Bill fixar det.

Men de kommer ändå bli jobbigt med rehablitering

och hela den biten..

Jag har vart med om sån operation förr,

jag vet hur det är.

Tålamod & tid är de man får ge att.

Min morgon var minst sagt kaotisk!

Jag och mitt stirr, min oro, min panik.

Men när de gäller hundarna blir jag sådan,

det är dem jag håller mig närmst.

Det är ju bara jag och mina boys nu!

"Too many girls rush into relationships because of the fear of being single,

then start making compromises and losing their identity"