Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag  tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då  såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer  iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med  fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon  hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och  hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig  och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon  springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot  trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med  tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det  som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag  började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent...

Det är ju jag?!....