Jag vet att allt jag går igenom

går i olika faser.

Så långt är jag med.

Det har jag förstått.

Och mina vänner har även "varnat"

mig för detta...

Det kan kännas bra i perioder,

men sen kommer allt ifatt och

jag sitter där igen med panikångesten

och våta kinder.

Jag är helt och hållet med på dessa noter.

Och även om de känns bra nu..

Behöver de inte göra det imon,

eller om en timme..

Allt kommer och går.

Långa eller korta intervaller.

Och jag vet att detta är en del

i processen.

Det är så det ska vara.

Det är så man tar sig igenom det.

Antar jag?!

Jag har kommit över mannen som

förr var i mitt liv.

Jag vill inte längre ha han tillbaka

som min älskade.

Av olika andledningar, som inte ska

delas med alla.

Men det är såhär det är nu.

Detta ser jag själv som en bra

bit i allt det jobbiga..

Men även detta kan ju kanske ändras,

vad vet jag vad som sker i framtiden..

Men inte nu. Nej det är över!

Och själv klart är vi vänner,

då det är ett måste i och med

huset och hundarna.

Dessutom tjänar de inget till att

vara ovänner.

Det är bara negativ och dålig energi

som tas ifrån en, och det är det

MINSTA jag orkar med nu.

Så att vara vänner känns som ett måste.

Hur svårt och jobbigt det än kan vara

emellanåt..

Vänner och ha lite roligt, utan känslor,

vad gör det?!

Vem bestämmer vad som är rätt eller fel?

Bra eller dåligt?

Det är de ingen som vet...

Men bara de känns bra för stunden så,

huvudsaken min själ ;)

Men en dag i taget lixom..

Idag kom det jobbiga tankar och känslor över mig.

Vad gäller huset och allt.

Jag älskar huset! Dess plats.

Närheten till skogen, havet & byn.
Det är så SATANS perfekt helt enkelt...

Så att sälja och flytta,

kommer bli en jobbig process.

Usch!

Men det är som det är.

Inget går att få ogjort.

Jag får ta dessa jobbiga känslor,

när dem kommer.

Och när det verkligen är dags för

försäljning & flytt.

Innan dess försöker jag så gått

det går att hålla dem inom mig.

Framtiden är inget jag tänker så

mycket över längre..

Mitt nya motto är lixom

att ta en dag i taget.

En dag som antingen är BRA

eller DÅLIG.

Och jag VET det kommer vara såhär

en lååång tid till.

Men en dag kommer jag med lysa

ikapp med solen igen ;)

Detta blidde nog ett luddigt inlägg, haha!

Men jag skyller på groggen för det! :)

En vän ringde mig igår när jag låg på sjukhuset.

Hon sa några ord som gjorde mig så glad.

Hon sa att:

"hon kan inte föreställa sig min smärta & sorg.

men hon tyckte jag var så stark och duktig.

då hon trodde att om hon skulle hamna i min

situation hade hon legat platt fall i sängen."

Värmande ord!

Många har sagt att de tycker jag är

stark och klarar mig fint.

Det känns skönt & veta!

Och som jag sagt innan hade jag

inte suttit upp om de inte vart

för mina fina fina vänner!

Allt känns bra de första minuterna

jag är vaken och uppe ifrån sängen.

Men sen, FY FAN!

Känner en dåv men ändå Stark smärta

i ben och armar.

Rakt in i benpiporna.

Det är en konstant värk,

spelar ingen roll om jag sitter eller står.

Det gör lika ont ändå...

Som febervärk i lederna ni vet,

men detta är SÅ PASS värre.

Och mitt i allt detta slår ju tanken mig,

jag frågade sköterskan igår om biverkningar.

Och detta var en, man kunde få ont i lederna.

"men de var bara att ta en alvedon"

Jag har just intagit två alvedon,

och hoppas på det bästa!

Snälla värk, försvinn!

För detta vill jag inte leva med IDAG,

eller någon annan dag, USCH!

"You can close your eyes to the things you don't want to see.
But you can't close your heart to the things you don't want to feel"