Ikväll är jag chafför till och från Valje Nöje,

kan jag hjälpa till så gör jag det..

Och under kvällens bilfärd kom jag underfund

med vad jag verkligen behöver ta i tu med.

Mig själv.

Mitt dåliga självförtroende.

Min låga själv känsla.

Mitt skadade inre.

Min folkskygghet.

Helt enkelt mig själv.

Jag vet jag borde gjort att för så länge länge sen...

Men när man haft någon, vart lycklig med en karl och

levt livet man velat ha...

DÅ kändes det oviktigt!

Det plågade bara mig inombords,

och jag har kämpat länge för att hålla det ifrån mig.

Men nu...

Nu har jag ingen.

Nu har jag bara mig själv.

Och jag känner att för att jag ska kunna gå vidare

i livet måste jag jobba på detta.

Jobba med mig själv.

Jag behöver hjälp!

Finns så MYCKET saker jag velat/vill göra,

så mycket som borde göra.

Men mitt dåliga självförtroende har stoppat mig.

Det stoppar mig än!

Jag är så långt ner på botten (DÄR MED) som man

kan komma..

För att jag ska komma upp behöver jag hjälp.

Allt är ju som en ond jävla cirkel...

Seprationen, brustna hjärtat, ångesten, bitterheten,

mitt kassa inre, folkskyggheten...

Ja herregud vilken jävla soppa!

Det är så jävla ofattbart när man tänker på det.

Det gör mig rädd. Riktigt rädd.

Kommer jag någonsin tro på kärleken igen?

Kommer jag någonsin tro på en framtiden med en annan man?

Kommer jag någonsin våga "planera" mitt  liv med en annan man?

En tanke som slog mig idag, är att jag aldrig ska gifta mig. Aldrig.

Man kan inte ta något förgivet.

Jag tror inte på att man kan lova någon evig kärlek.

Ja jag vet vad ni tänker:

"hon är bitter och negativ nu, men herregud det GÅR ÖVER"

Jaja, tänk och tyck vad ni vill!

Jag tror att allt man går igenom i livet formar en.

Det gör en antingen till en bättre eller sämre människa.

Alla bra och dåliga saker man går igenom formar en.

Alla på olika vis så klart.

En del tar lätt på saker och ting, en del tar det svårt..

FAN vad luddigt och kluddigt det ska bli när man

ska försöka skriva något med... usch!

Ikväll kan jag inte skylla på nån grogg heller, haha!

Men fan så sjukt mycket tankar och känslor jag har.

Det är svårt att beskriva.

Det är svårt att leva med dem just nu.

Det är lika luddigt och kluddigt i mitt huvud som

jag försöker skriva...

Och hur mycker jag än intalar mig att det GÅR ÖVER.

Så gör det inte de lättare NU, tyvärr.

Hur jag än vrider och vänder på det,

gör det så SATANS ont JUST NU!

Ont.

Sorgen och smärtan kommer ju lägga sig, och när det väl är gjort..

Blir de att ta tag i nästa problem, Mig Själv.

"Jag skulle aldrig vilja vara någon annans tröstperson.

Aldrig.

Men att ha någon att trösta sig med vore inte fel."

Finns ingen som kan bestämma vad som är rätt eller fel.

Bra eller dåligt.

Men om de känns bra för stunden?!

Räcker det!?

Inte?!

Ett par timmar av ärligt skratt

och en dos glädje var vad

jag fick här i förmiddags.

Då snickaren var här och gjorde

de sista med lister och lite så.

Han är verkligen en glädje spridare!

Så härligt att snacka med en sådan

glad och sprallig person.

Det smittade av sig, helt klart!

Om bara för stunden,

så gjorde det mig gott DÅ.

Och min svartsjuka på hans glädje blev

mycket mycket stark!

Önskar jag hade hans glädje, energi

och positivitet till livet.

Verkligen.

Jag VET den kommer en dag.

Mitt glada, spralliga, positiva JAG.

Det kommer komma tillbaks,

eller?!

Jag tror och hoppas detta iaf!?

Men som sagt tar jag INGET

förgivet längre, aldrig mer!

En dag i taget...

Egon har nu lämnat hemmet tillsammans med Stefan.

Och att inte Egon kommer hem ifrån imorgon,

gör så ont i mig.

Min svarta skönhet ska sova utomhus inatt,

hela dagen ska han jobba idag.

Likadant imorgon.

Jag önskar DEM verkligen lycka till.

Och att de fixar helgens upptåg!

Egon är ju så jävla bra,

så jag tvivlar inte på dem ett dugg.

Men allt kan gå fel,

även om han är duktig så kan

saker och ting hända under vägen..

(Man ska aldrig ta något förgivet!)

Men NEJ, inte idag, inte imorgon!

I helgen slår dem i sista spiken,

så den sen sitter där.

Jag är så tacksam att Stefan tog över Egon och dess utbildning.

Egon gillar det, och som sagt är han duktig.

Dessutom vet jag inte om mina nerver klarat detta,

jag är så nervös IDAG här HEMMA,

att jag näst intill vill kräkas...

Och jag ska inte ens tävla, haha!

Så typiskt mig!

Jag i ett nötskal!

Jag och mina nerver har aldrig dratt jämnt...

Figgefilurs Egon Är Svart