Inte många samtal som går in via hemtelefonen här hemma.

Är det någon så är de telefon försäljare eller dylikt.

Eller PAPPA.

Och nu ikväll visste jag att det var just Pappsen som ringde.

Och jag blev så glad!

Operationen hade gått bra och han lät så oförskämt pigg.

Hehe, men det är ju bra.

Imorgon är det jag som kör till sjukan för att besöka han,

får väl bli ett gäng med tidningar och dylikt att ta med.

Han ska även låna våran dator.

Jag vet hur segt det är att ligga på sjukhus,

och just en dator de underlättar.

Tiden går liiiiite snabbare ;)

Morgondagen erbjuder en operation.

Inte för mig.

Men någon i min familj.

Men ändå är jag nervös.

Typiskt mig.

En operation är ändå alltid en operation.

Det finns alltid en risk med att sövas.

Så är det bara.

Allt har en risk.

En risk.

PMS.

Vem fan kom på det!?

Varför?!

Jag hatar det.

Slutade med mina p-pillar för

X-antal år sen i hopp om att

mina PMS besvär skulle bli mindre.

Valde kopparspiral, då det är helt

utan hormoner och dylikt.

Inbillar mig att det blivit bättre,

faktiskt. Iaf lite?!

Eller inbillar jag mig bara!?

Jag har ett dåligt tålamod i vanliga fall.

Under PMS är det likamed NOLL.

Min dag idag började kass.

Skulle skruva isär ett skrivbord

för att byta rum på det.

Problemet var att jag inte hittade

verktyg som passade.

DETTA FÖRDÄRVADE MIN DAG!

Jag blev totalt rasande.

Hela min dags planer på fix & trix

gick i stöpet.

Jag blev så arg att jag ville sparka

och slå...

Sjukt?!
JA!

Jag hatar detta.

I protest har jag inte gjort

ett skit idag.

Dagen är redan kass.

Inget jag gör kan göra det bra.

Den är fördärvad!

Nu vill jag bara ha en ny..

Man har små hopp.

Tron om att något så enkelt

skulle kunna funka.

Men oftast blir de fel.

Man tror och hoppas för mycket

och när de visar sig tvärtom

blir besvikelsen stor...

Husmorsknep har väl inga Höga meriter lixom.

Hur ofta funkar dem?!

Magen min slår bakut och jag känner

mig som en uppblåsbar barbara.

Trodde och hoppades att två lÅng rundor

igår kanske kunde få igång den...

Men hallå!

HAHA!

Vem försöker jag lura?!

Typiskt mig.

Det var iaf värt ett försök.

Bara att bita i de sura äpplet,

få gå runt med gravidmagen och

magvärken. SUCK!

Tredje gången gillt för kortison.

Och tredje gången för samma sak.

Det är ingen skillnad på då och nu.

Mönstret är detsamma.

Trevlig Torsdag!....

Tredje gången gillt nu vad gäller kortison tabletter.

Det är tredje gången, tredje kuren.

Det ENDA positiva med dessa har ju varit piggheten,

jag har kännt mig oumbärlig. Typ..

Allt annat med dem kan man vara utan,

så som alla biverkningar & shit.

Och helt ärligt förväntade jag mig detta

denna gången oxå.

Pigg, alert och oumbärlig.

Men allt hopp om de har vart förgäves.

Det är inte som innan..

Det är inte som de andra gångerna.

Nu mera inbillar jag mig pigg.

Att jag klarar allt och öser

på fullt ut..

Jag lägger ihop ett och ett

och kommer fram till att

denna gången äter jag en

annan sorts medicin som jag

inte ätit de andra gångerna.

Där har vi boven.

Där har vi klossen som inte

släpper igenom min önskade pigghet.

Jag vill så gärna vara pigg och alert,

önskar mig inget annat.

Men samtidigt som jag inbillar mig

och verkligen FÖRSÖKER.

Så slås jag fast av min trötthet och

OLUSThet.

Vill och borde!

Men jag har ingen lust eller ork.

Man kan ju inte få allt man önskar,

eller hur?!...

Sjukskriven.

Är de det som innebär halvdöd

och sängliggande för alla?!

Är det så folk ser på en!?

Att det är så det ska vara?!

Man är sjukskriven och allt man

BORDE göra är ingeting!?

Jag är sjukskriven.

Men jag är varken halvdöd

eller sängliggande.

Jag pigg, alert och

gör en hel del,

Här hemma och

Rastar hundarna.

Är detta fel?!

BORDE jag ligga i sängen!?

Skulle folk då FÖRSTÅ mera

vad det är jag lider av?!

För att jag är sängliggande!?

Jag vet inte vad det är folk förväntar

sig av en som är sjukskriven.

Men jag är jävligt less på allt skit snack.

Fan låt mig va och sköt er själva!

Jag blir så arg.

Min sjukskrivning grundar sig på

det min läkare anser är bäst för mig.

Det han ordinerar.

Han bestämmer.

Samt F-kassan då.

Detta är deras beslut!

Och visst är jag kanske pigg och alert.

Men jag tar ut mig snabbt...

Och allt har sina baksidor!

Det är mest en fasad,

har jag nu förståt.

Magont, illamånde, toa hit & toa dit.

Magen kolapsar om vartannat...

Psykiskt ska vi inte tala om hur ont det gör.

Alla tankar, funderingar som flyger om kring.

Allt känns kaos.

Men Här hemma i min lugna vrå har jag

iaf tillgång till toa.

Snabbt och lätt.

Rundorna jag går med dogsen är i skogen,

även det är de snabbt och lätt om NÖDEN

kräver det...

Jag är inte pryd. Det kan man inte vara med min mage.

Måste jag så måste jag!

Åker jag någonstans är det toaletterna mina

ögon först letar efter.

Ett måste!

Morgnarna är alltid värst.

Ett par tre timmars smärta och lidande.

Sen kan min dag börja.

I den takt jag förmår!

Som bekant jobbar jag med livsmedel.

Kött folk ska äta.

Och även om min mage inte smittar,

så är det inte hygienskt att ränna på dass.

Så anser min läkare.

Ränna på dass på jobb är komplicerat.

Handskar och händer ska tvättas,

förkläde och amskydd ska av.

Och när du väl kommit ut på dass,

KAN det vara upptaget.

Och hur kul tror ni det är att

skita ner sig på sin arbetsplats??

Vem vill det??

Vem vill skita ner sig överhuvudtaget??

Trött på folks prat.

Trött på folks antydningar.

Trött på folk i allmänhet.

Trött på att alla ska bry sig så jävla möt!

När de inte bryr sig av VÄLmening,

håll käft istället.

Folks nyfikenhet om allt och alla,

får mig att nästan spy..

"hur länge är hon sjukskriven?"

Den obligatoriska frågan.

JA. Idag är jag bitter.

"Det är så erbarmligt lite en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka,
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor, veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel så hastigt som livet går."