Vi sörjer alla olika länge,

och olika saker.

Och känslan mitt i sorgen,

uppgivheten, paniken över

att de Aldrig kommer bli som innan...

Den är hemsk.

Den gör så ont.

Det skär i ens inre.

Panikångesten över ensamheten,

över framtiden.

Hur ska det gå?

Vad kommer hända?

Varför blev de som det blev?

Så många frågor som söker svar.

Hoppet som man tror aldrig dör ut.

Mitt i min mörkaste tid, mitt i sorgen.

Mitt i kaoset, den krossade drömmen

om framtiden.

Mitt i allt de där kände jag skräck,

Förtvivlan. Ilska & hat.

Allt var svart som natten och mina tankar

var att jag kommer Aldrig le igen.

Det kommer Aldrig igen kännas bra.

Tre månader har gått.

Och jag känner ingen skräck längre,

ingen panik...

Jag kan Le och ta mig fan, Allt Känns Bra.

Jag ser fram emot framtiden.

Jag vill tiden ska gå snabbt för första

gången i hela mitt liv!

Jag har saker att se fram emot,

förändringar kommer ske.

Och NU välkomnar jag framtiden med glädje.

Tänk vad tider kan ändras,

hur svårt blir lätt.

Hur mörkret blir till ljus.

Och sorgen blir till glädje.

Känslan är obeskrivbar.

Så sjuk, men ändå så härlig..

Köpte ny solkräm förra veckan.

Svin dyr!

Haha, men komiskt lr typiskt nog har de inte vart sol sedan dess.

Förrens idag, just nu.

MEN den kommer och går,

så jag överväger om jag verkligen ska lägga mig i solstolen eller inte?

Är det någon mening?

Med min vanliga tur försvinner ju solen en stund efter jag lagt mig,

så har de vart de senaste gångerna...

Varför skulle de inte bli så idag!?

Bitter?!

NEJ väl, haha!

Vill bara ha sol,

är det för mycket begärt!? ;)