Livet på landet.

Va underbart, så ljuvligt,

så lugnt och så harmoniskt!

Djur & natur in på knuten.

Allt fint man gillar så nära.

Tänk om man kunde funnit sig en Bonne, haha ;)

Hade verkligen passat mig Klockrent!

Jag är ju inte som alla andra,

utan att mocka skit och sådant tycker jag Är kul.

Fixa och dona i stall,

ja allt som tillhör det där lantlivet.

Det är så jävla nice!

Så jävla gött!

Jag är inte rädd för att ta i,

för att mocka skit,

för att bli skitig lr lukta stall.

Jag tycker sånt är kul.

Det är avkopplande,

man går i sin egna värld och bara njuter av livet.

Tillbringat ett par timmar till detta idag hos en vän,

vilket verkligen var för jävla nice!

Hjälper mer än gärna minna vänner

som har mycket djur, stall och allt det där.

Att umgås men ändå göra nytta,

vad kan bli bättre!? :)

Kvällen avslutades me en film och

glass, grädde & jordgubbar - både med och utan chocklad ;)

Livet med hund är underbart,

de ger så mycket glädje och kärlek!

Men det oxå en kamp som handlar om

ledarskap och uppfostran.

Att ständigt vara konsekvent.

Att aldrig ge sig...

Vilket jag så många gånger misslyckats med.

Men för mig är det viktigaste allmän lydnaden,

då jag inte är intresserad av tävlingar.

Utan hundarna för mig är sällskap!

Det ska vara lugna och harmoniska hemma,

kunna gå fint i koppel och bete sig när

vi möter andra hundar.

DET är viktigt för mig...

Sen att jag har glada hundar ser jag både

som positivt och negativt.

För när de kommer någon hit,

jisses, KAOS!

Men ett glädje kaos.

Ett kaos som inte uppskattas av alla,

och det förstår jag.

Inte alla som gillar hundar som är SÅ på.

Men jag gör mitt bästa vad gäller hundarna,

och ja jag är väl nöjd med dem.

Haha, för hur det än är så är det ändå

mitt fel när något går snett.

Det är jag som är ledaren!

Jag som ska bestämma.

Allt handlar om mig, inte om dem.

Idag mötte jag en man med en hund.

Där ledarskapet verkligen brustit.

Har sett han och hunden innan.

Och det är ingen rolig syn.

Då hunden verkligen blir TOKIG

vid hundmöten...

Totalt Crazy!

Och jag led med mannen,

tyckte nästan men bara nästan

lite lite synd om honom...

Men ändå inte.

Jag kände igen mig,

då det kunde vart jag och Bill.

Men ändå inte.

Jag stannade med Bosse & Lennart,

gick upp i gräset på den smala cykelvägen.

Det underlättar för mig,

att ha de sittande, NÄR det går.

Och jag hade hoppats de skulle hjälpt mannen med,

men nej.

Hunden flippade totalt!

Såg ilskan i mannens ögon.

Och istället för att gå förbi,

valde han att vända.

Inte Okej!

Hunden som kanske vägde 25 kilo,

hade någon slags sele på sig,

kunde han lätt "bärt" förbi oss.

Fan ta tag i hundjävlen, rent ut sagt.

Och bara gå. GÅ!

Mannen lät hunden vinna,

genom att vända om och inte passera oss.

Förbannad till max, vilket syntes väl.

Det finns en andledning till att jag

har nosgrimma på Bill.

Och det är just för såna tillfällen.

Man drar åt runt snoken,

sen "bär" man förbi honom.

Det ser inte trevligt ut!

Och det är inget kul!

Men vid tillfällen där ett möte är ett Måste,

ja då gör jag så.

För det är de enda som funkar för mig,

för oss. Mig och Billan.

Han är sex år,

och vi har bråkat om detta SÅ många gånger.

Och jag vet att felet är mitt från början,

något har brustit i mitt ledarskap.

Jag har provat med allt vid hundmöten,

och visst funkar godis.

Men inte alltid,

och inte alltid man hinner eller kan ta upp detta.

Det finns en andledning till att jag går så

mycket som jag gör med dogsen.

Då jag helst går själv med Bill.

Det blir enklast.

Han får all fokus,

och jag kan jobba med honom.

Bara honom.

Livet med hund gäller att ta och ge! :)