..ja det är jag i ett nöt skal.

Alltid tänker jag det mest

hemska och jobbigaste tankarna.

Men kanske är det för att hålla

mig förberedd??

För saker och ting KAN hända,

lika bra att jag vet det.

Så kanske inte chocken blir

så hemsk!?

Jag vet faktiskt inte varför jag

är som jag är.

Men jag har alltid varit expert

på att tänka hemskt.

Det är jobbigt,

men det är sådan jag är..

  Älskade broder tuck.

2 månader ses vi inte på,

då du lämnat Sverige för Thailand.

Jag behöver väl inte uttrycka min avendsjuka?

HAHA!

Inte för att jag är rese typen,

men visst hade de vatt gött

med en avkopplande semester...

Nu när jag tänker på att,

2 månader...

Fan det är lång tid.

Längre än jag tänkt på tidigare.

Och redan har jag ont i magen.

Hade inte mina hemska tankar tänkts,

hade jag garanterat mått bättre.

Men jag är ju weird,

och mina weirda tankar finns där.

Det är jobbigt.

Det är svårt.

Men jag får bita ihop.

Jag missunnar inte Daniel resan,

aldrig.

Han förtjänar den mer än någon annan.

Jag hoppas och tror att han kommer

få det Underbart i två härliga månader.

Jag önskar han mycket glädje, värme & sol!

Jag var och lämnade bror i danmark idag,

jag och babbe var och lämnade våra bröder.

Kul för dem,

mindre roligt för oss.

HAHA!

Det ska erkännas att tårarna var inte långt borta,

känslig som man är.

Men inte kunde jag gråta där.

Nej, fick hålla att tillbaka för att

slippa skämma ut brorsan ju.. hehe!

Det är mycket som går runt & runt i huvudet nu.

Känns helt knas.

Hur jag än vrider & vänder,

så slutar det med kaos...

Det hjäper inte att gråta,

inte ett skit egentligen..

Men ändå gör man.

Det känns iaf skönt för stunden,

eller?

Hon är inne på sitt 14 levnads år,

men hon hinner aldrig fylla det.

Vi har bokat tid,

datum är bestämt.

Hon ska få somna in.

Lämna oss i sorg & saknad.

DET är dags..

Trots jag vet det är rätt,

att tiden är inne..

Så skriker mitt inre av smärta,

paniken kommer närmre och närmre.

Trycket i bröstet blir tyngre och tyngre.

Tankarna dem snurrar och jag vill

bara skrika ut min smärta.

Tårarna dem rinner,

kommer mina kinder någonsin bli torra?