Helgerna dem bara springer iväg.

Det går för snabbt helt enkelt.

Allt man tänkt göra,

tänkt så många mångar helger

i rad dessutom.

Haha, ja jisses!

När ska man lära sig?

Ta en dag i taget,

göra saker & ting när

tid finnes...

Jobbigt men sant!

Då jag så gärna vill få

så mycket som möjligt gjort

om helgerna.

Men så blir det Aldrig.

Men själv klart får jag

vara glad över det lilla.

Se de ljusa & positiva

i det helt enkelt..

Svårt, men jag måste!

Jag har mycket i mitt huvud.

Mycket jag tänker på.

Grubblar, funderar..

Hjärnan går på hel varv.

Bra saker,

dåliga saker.

Roliga saker,

hemska saker,

jobbiga saker,

Mycket tankar helt enkelt!!

Mycket jag borde göra,

måste göra,

ska göra!!!

Ahhhhh,

kanske börjar jag bli

lite smått galen?!

Men jag klara mig nog

igenom detta..

På med säkerhetsbältet bara!!

Dags för en ny vecka,

nya upptåg,

nya intryck,

nya överraskningar,

nya måsten,

nya möjligheter!!!

Imon är det jag som

ringer ett jobbigt men

behövligt samtal.

FAN, jag har skjutit

upp det fööör länge nu.

Imorgon måste jag!

Och den här gången

hjälper de inte att min

läkare är en kvinna.

Finns inget som skulle

få detta att kännas lätt!

Men jag måste ta tag

i att nu.

Hur jobbigt det än är.

Hälsan den kommer först!

Eller?!

"you will never

put me down again"

I Fredags kom det ett stort brev

i brevlådan till mig.

Som vanligt kollade jag baksidan,

och en liten avsändare fanns det.

Klassfesten ...

Jag förstod med en gång vad det

innehöll.

Inbjudan till klassfest för vår klass,

9B.

Alltså tio år sedan vi gick ut nian.

Det var med en

skräck-blandad-förtjusning 

som jag läste inbjudan.

Jag vet inte om jag ska gå,

har inte en aning.

Vet inte alls vad jag vill

eller inte vill...

Det är så klart inte bara vår klass,

utan alla nior.

Det är ju bra!

Eller???

HAHAHA!!!

Är vi ett gäng som drar dit,

så vore det ju KUL.

Alltså ett gäng som man umgås

och har kontakt med NU.

Men annars så vet jag inte...

Träffade ju Fija i förmiddags

under en lång och härlig

skogspromenad.

Vi diskuterade så klart klassfesten.

Ska vi eller inte ?!

Vi kom fram till att ta oss en

varsin funderare..

Och sedan höra oss för,

se vad de andra vännerna säger.

Fram till och med den 18 Februari

kan vi funderar och diskutera detta.

Vi får se helt enkelt hur de blir,

tiden den får utvisa...

En del kunde vatt roligt att träffa,

andra inte alls..

Se hur alla ser ut, haha!

Ta reda på vad alla gör lixom.

Vi i vår klass hade Ingen bra

gemenskap!

Tyvärr kan man ju tycka såhär

nu i efterhand, faktiskt!

Men på den tiden var man

ung och dum!

Inte var de mycket man förstod

eller brydde sig om... haha!

Härliga ungdoms tid,

visst fan hade vi skoj.

Men det var oxå kaotiskt!!

Mesta dels av tiden får

jag nog erkänna...

HAHA!

Det första jag sa till Stefan,

"jag kan ju gå dit och visa upp mig iaf"

HAHA,

jag är störd jag vet,

men ack så naggade god!

"Visa upp mig",

kanske är fel ord.

Men jag menar så klart nu

efter operationen.

Nu när jag är smal!

Visa alla jävlar som SA

och tänkte de elaka orden om mig..

fetto, tjockis, fetknopp

med mera med mer...

Kan vara värt det kanske,

att klä upp sig och gå dit?!

VI FÅR SE..

SKRÄCK-BLANDAD-FÖRTJUSNING!!!

Jag har en så STOR längtan,

längtan efter våren/sommaren.

Aldrig förr har jag kännt så här!

Då jag som tjock,

mest hatade sommaren.

De var varmt och jobbigt,

en riktig pina ska jag erkänna.

Men nu,

nu vill jag inget hellre än att

våren ska kommma.

Träden ska slå ut i grön grönska,

gräset ska börja växa,

fåglarna ska börja sjunga,

kvällarna dem ska bli ljusare

och längre..

Och ännu bättre blir de när

sommaren kommer.

Värmen!

Och kvällarna varar fram

tills natten.

Sol och bad med dogsen.

Grillkvällar och allmänt

plock & fix här hemma.

Hoppas på en VARM sommar,

så man slipper frysa.

Just nu så svettas jag hellre än

att fryser!

Men svettas gör jag inte ofta

nu för tiden ju...

Verkligen svårt att få upp

kropps temperaturen!!

Iaf har jag svårt med det...

Jag är redo!  

Redo för våren!

Jag är så glad och sprallig,

och har fått lite lite sinnesro.

Iaf för en stund.

Älskade BROR ringde för

en stund sedan..

Ohhh så kul att prata med honom!

Han hade det bra,

han mådde bra och allt var toppen!

Att höra lyckan & glädjen i hans röst,

det gjorde mig lugn...

Iaf för nu!!

Två veckor har han varit iväg,

och känns som om han vart borta

i två månader redan..

Jobbigt men sant!

Så länge han har det underbart,

får ju jag göra mitt bästa och försöka

slappna av..

Det är svårt,

men jag jobbar på det & gör mitt bästa!