Dagarna dem flyter sakta med säkert förbi.

Det känns tungt,

det känns hårt.

Ögonen svider än,

efter allt mitt tillbaka hållande av tårar.

Det går över förväntan bra på jobbet.

Känns som om jag pratar med Vem Som Helst.

Eller Lyssnar på Vem Som Helst.

Allt för att slippa sjunka in i mina egna tankar.

För dit kan jag inte komma,

iaf inte på jobb..

Då är det kört.

Så länge tankarna är på annat flyter det på.

Men båda dagarna när jag satt mig i bilen,

då kommer tårarna.

Efter att ha hållt att inne hela dagarna,

tillåter jag dem att rinna..

För mig var hon inte vilken hund som helst,

för mig var hon inte vilket husdjur som helst.

Hon var min,

min första egna älskade hund.

Som jag så länge tjatat efter,

som barn..

"Köp en ny" sa en till mig på jobb idag.

SUCK!

En som inte förstår säger bara en sådan sak.

Spelar ingen roll om jag köper en ny hund,

om jag så köper en av samma ras,

som ser näst in till exakt likadan ut..

VAD HJÄLPER DET??

Det är inte Pepsi..

Dem är individer,

precis som vi människor.

Peppan kommer aldrig åter,

hur många springer spaniels

jag än köper..

HON kommer inte tillbaka.

Livet är hårt och kallt emellanåt.

Sorg är något man lär sig leva med,

vare sig man vill eller inte..

Död och sorg ingår i allas liv.

Det är något vi inte rår på

eller kan styra över.

Man får lära sig leva med det,

bearbeta sorgen på sitt vis..

Allt tar sin tid.

Men vad än alla säger,

så ljuger dem..

För jag VET att,

Tiden läker INTE alla sår..

"she will always be my number one"