Det är min Bill det.

Han passar perfekt som fotomodell!

Idag är jag sjukt stolt över honom.

Han var så duktigt på vår promenad idag,

fan jag blir sååå jävla glad!

Att komma hem och slippa vara sur,

det är underbart!

Som jag skrivit innan,

Bill är väääldigt jobbigt när det gäller

hundmöten ute på våra promenader.

Har han ungefär alltid varit,

och jag har provat ALLT!

Nu gillar vi läget och gör vad vi

kan för avv undvika mötena.

Det är det som funkar bäst lixom!

Hade Bill vatt hälften så GO

på promenaderna som han är inomhus här hemma.

Då hade de vatt en fröjd VARJE dag

när man motionerat honom.

Men hur jobbig han än kan vara,

så är han ändå BÄST!

Knähund är han oxå,

min lilla 35 kg's klump!

En av de bättre kvällarna om ni frågar Bill iaf,

Husse är inte hemma så då får Billan vara i soffan.

Detta händer bara när husse inte är hemma.

Som ni ser hade vi inte fått plats annars...

HAHA!

Hundarna är mitt liv!

Jag har antagit mitt livs störta utmaning.

Hitintills i mitt liv.

Och den antog jag när jag anmälde mig till

Tjänstehunds utbildningen.

Jag har alltid drömt om att göra lumpen.

Men det som hindrat mig förr har

varit min övervikt.

Och med övervikten kom ett dåligt själv förtroende.

Och ja jag har gått ner 65 kilo,

men ett BRA själv förtroende kommer inte till en.

Det är något man måste jobba fram, eller?

Kanske är mitt så skadat att de inte går

att få bra?!

Vad vet jag!

Med denna utmaning kommer 2 veckors lumpen.

Lumpen och lumpen.

Men jag ska iväg på två veckors gröntjänst.

Och det ska verkligen bli KUL.

Men samtidigt är jag LIVRÄDD!

Jag trivs bäst hemma.

Det är min grej.

Här är det TVÅ veckor hemifrån.

Det kommer vara de längsta jag varit hemifrån.

Känns jobbigt, men samtidigt kul.

Känslan är svår att förklara!!

Jag är en blyg själ med nya människor.

Vara bland folk jag inte känner,

ÄR jobbigt.

Att göra saker ihop med männsikor

man aldrig mött,

prata med människor som man aldrig träffat..

Ojoj, det kommer bli en utmaning,

HELT KLART!!

Idag på kursen har vi fått reda på tid för

Lydnadsprovet och Certprovet.

FAN, jag mår redan illa av bara tanken.

Tänker jag på det blir jag så nervös

att jag inte kan sitta stilla...

Jag vet att går det åt helvete är det MITT fel,

för att Egon han ÄR bra!

Han är så duktig och allt.

Det finns bara en att skylla på om nåt blir fel,

och det är mig själv.

Det är jag helt medveten om!

Jag är så osäker på det här med lydnaden.

Jag kan inte, aldrig förr tränat in något sådant här.

Och att göra saker jag inte kan,

det är svårt.

Det är inte kul.

Tycker inte jag det är kul,

smittar jag klart av detta negativa på Egon.

Det ÄR inte bra.

Men jag gör så gott jag kan!

Har just nu en mycket härlig och snäll tjej som

hjälper oss med lydnaden.

Så glad och tacksam för all hjälp!

Utan henne hade de aldrig gått.

Jag & Egon kämpar på.

Jag försöker se det roliga i det hela,

vi övar varje dag och gör vårt bästa.

Jag gör mitt bästa!

Men tanken på att gå där på en plan,

när måååånga tittar på får mig att

vilja kräkas.

Jag hatar att stå i centrum,

jag hatar att göra saker inför människor.

Det är INTE min grej.

Det är INTE jag.

Tror detta är huvudsaken till att jag INTE gillar

lydnaden.

Stå inför människor och de ska "bedömma" oss.

USCH!

Jag tycker det är kul med denna utbildningen,

det är verkligen en UTMANING.

En utmaning som jag själv valt att göra,

och jag ska göra mitt bästa för att lyckas.

Även att det är sjukt jobbigt psykiskt!!

Samtidigt som jag älskar det,

så hatar jag det!!

Jag lixom hat/älskar känslan.

Det är så svårt att förklara.

Jag vet bara att detta är min största

utmaning till mig själv hitintills i livet!!

OCH jag vet oxå att om jag fortfarande

hade varit överviktig, hade jag ALDRIG

gjort detta.

ALDRIG någonsin.

Detta är bra för mig att göra,

bra för psyket.

Samtidigt som det är jobbigt.

Bra för skadade självförtroendet.

Jag gör mitt bästa,

mer kan jag inte göra.

Egon han är alltid BRA.

Det är bara JAG som kan göra fel

eller lära han fel.

Allt hänger på mig,

och BARA mig!