Ett sjukhus besök igår eftermiddag.

Det var dietisten som kallade.

Meningen var vi skulle prata om

matvanor & dylikt för det här

med tarminflammationen.

Men vi ska inget om det,

istället blev de om operationen.

Och hon var mycket nöjd

med mig och mina matvanor.

Det enda som oroade henne var

min själv bild.

Den oroar INTE mig.

Jag Vet den är kass...

Vi började prata om mediciner

och hur magen är nu.

Nu är magen bra,

bra i magen och går

en kanske max två gånger

om dagen.

Min ena tablett sort tog slut igår,

eller den skulle gjort det.

Men min läkare var kvar och

hade sitt kontor vid dietisten.

Så hon gick dit för att prata med han.

Han följer med henne in och

frågar hur det är, jag svarar

Bra.

Då kommer det,

slaget i ansiktet...

"jag har fått provsvaren och du har

en kronisktarmsjukdom,

jag satt just och skrev ett brev till dig."

"Vilken sort eller hur vi ska medicinera dig

pratar vi om i april-maj när jag kallar dig."

Jag blev helt stum.

Satt som ett frågetecken

och fick inte fram ett ljud.

Kändes som jag sjunk ner

tre meter under jorden.

Kom nog in i chock där

för ett ögonblick.

Det senaste jag hört var ju att

medicinerna för lungan hade

slagit ut tarmarna.

Jag var helt inställd på detta.

Trots jag visste att provsvaren

var kvar att få.

Så var jag inställd på detta.

Dumt av mig.

Inser jag nu.

Jag vet att det kan gå många många

år mellan gångerna man får anfall

av tarm-sjukdomen.

Men iaf, jag har den.

Den finns där.

Blev helt nedstämd av detta,

det ska jag ekänna.

Håller fortfarande på att ta

in informationen.

Bearbetar den tror jag..

Något positivt med gårdagen

är själva dietisten.

Mycket trevlig och härlig kvinna,

så lätt att prata med och så go!

Jag har träffat henne tidigare,

så jag visste att hon var bra!

Tummen upp för min dietist!