JAG HAR ALDRIG FÖRR BLIVIT SÅHÄR KRÄNKT.

ALDRIG.

EN LÖGN!

FLERA LÖGNER?!...

JAG KAN INTE TÄNKA KLART.

ALLT ÄR KAOS.

ALLT.

Hatar att må såhär.

Hatar att känna såhär.

Hatar att vara såhär bitter.

Hatar att vara såhär negativ.

Mycket hat.

Mycket ilska.

Önskar mitt gamla jag kunde

komma tillbaka som käftsmällen

jag fick med panikångest igår..

Bara pang - boom!

Lätt, snabbt och smidigt.

Men vem försöker jag lura?!...

Det är inte enkelt.

Det är inte lätt.

Det går inte snabbt.

Det blir inte lätt.

Tar jag detta hårdare bara för att

mitt psyke redan vart skört & skadat?

Gör det ondare bara för att jag inte var

mitt rätta jag när hjärtat bröts?

Små funderingar som jag inte

kommer någonstans med...

Önskar jag kunde stänga av mina tankar.

Alla.

Verkligen Alla tankar.

Bara koppla bort dem.

Göra en kortslutning.

Inte för alltid kanske...

Men ibland, vissa stunder.

Vissa dagar, emellanåt.

Ta och få en paus ifrån tänkandet..

Bra dagar blir dåliga dagar.

Dåliga dagar blir bra dagar.

Från skratt till gråt.

Från gråt till skratt.

Det är såhär det kommer va.

Det är så det kommer bli.

En tid framöver, en lång tid...

Panikångesten kom tillbaka

som en käftsmäll idag.

FAN!

Jag vet inte hur jag ska göra.

Jag vet inte hur jag ska känna.

Jag vet inte hur jag ska klara detta.

Jag vet inte hur det kommer att gå.

Jag vet inte vad som är rätt eller fel.

Jag vet inte vad som är bra eller dåligt.

Jag vet inte hur man gör.

Jag vet inte hur man mår.

Jag vet inte.

Vet inte...

Usch.

Ensam.

Ensamhet är inte min grej.

Jävla skilland på att vara

ensam hemma lixom.

Och denna ensamheten.

För nu är jag verkligen ENSAM.

Ingen att dela glädje & sorg med,

ingen att dela livet med.

Ingen att göra saker med.

Ingen att hålla om,

ingen att bara vara med.

Ingen.

Själv klart har jag mina helt

fantastiska vänner, givetvis!

Men ni förstår vad jag menar...

Goda vänner lämnade mig just,

haft en toppen kväll.

En kväll som jag önskade mig

skulle vara längre...

Som alltid, nu förtiden!

Då jag inte vill bli ensam.

Ensam är inte min grej.

Det är inget jag är bra på.

Det är inget jag vill vara.

Och heller inget jag vill

vänja mig vid, usch!

Kvällarna och nätterna är

verkligen värst.

Varje sådan är en plåga.

En smärta.

En tomhet som ekar i mitt bröst.

Önskar mig bara att känslan

ska gå över..
Att den ska försvinna och låta

mig börja leva igen.

snälla, är det för mycket begärt?

Jag blir oftast hemma.

Gör så lite som möjligt,

mest bara Är jag...

Då varken orken lr

lusten finns där till

att göra något alls..

Blir dock mycket

prat i telefon med

underbara vänner.

Eller besöker jag någon

och vise versa..

Allt för att komma bort

eller glömma det jobbiga.

Om ens bara för en stund,

så gör det mig bra!

Stefan åker ofta och tränar

med Egon & Bodil.

(När han inte jobbar då lixom)

Vi hanterar detta på olika sätt.

Vi gör det bästa av varje dag,

allt för att inte ha ihjäl varandra.

HAHA, nej så är det inte.

Då we still are friends,

ett måste!...

Men en dag i taget.

En dag åt gången.

Så kommer det bli

bra till slut...

Hur lång vägen än blir,

så blir det bra!...

Hur som så har jag ju bästa

sällskapet hemmavid alltid.

Det är så goa och underbara,

som alltid lixom!

De känns precis som om

de känner min sorg och min

ledsamhet...

Nästan jobbigt och se dem när

jag fallar i tårar, och de kommer

med sina blöta nosar för att

se vad som är fel..

Det får mig ofta att gråta ännu mer!

Dem är ljusen i mitt liv.

Dem är guldklimparna som värmer

mitt iskalla hjärta just nu.

Så klart även Bodil & Egon med.