Bra dag.

idag skulle man kunna säga

att jag har en bra dag.

men det ändras så snabbt.

på en hundadels sekund

kan jag helt plötsligt

sitta med våta kinder

och panikångest i bröstet.

det ändras så fort.

jag hinner inte med.

jag hinner inte stoppa det...

det har inte gått lång tid

sedan det bestämdes.

inte länge sen beslutet togs.

men för mig känns det som om

det varit såhär i en lång lång lång tid...

att smärtan och tomheten funnits

så länge, så länge..

tiden står stilla.

dagarna går så sakta.

smärtsamt sakta...

"En dag i taget, det räcker.
Vänd dig inte om och sörj det förflutna,
för det är borta.
Och bekymra dig inte om framtiden,
för den har ännu inte kommit.
Utan lev i nuet,
och gör det så underbart att det blir värt att minnas."

Om jag än idag vart överviktig,

om jag vart Det och suttit här

med ett brustet hjärta då.

Då hade någon fått låsa in mig.

Låsa in mig där jag fått hjälp.

Som tjock var självförtroendet

kasst och noll.

Det fanns aldrig något.

Och med det vill jag säga att

jag har inte ett bra självförtroende idag.

Långt ifrån!

Men det är ett helt annat inlägg.

Det enda som kunnat gjort mig glad

som överviktig och brustet hjärta,

är ju det vågen visar.

Om jag än vart tjock, hade jag nog

självmant kunnat gå ner i vikt,

hyffsat snabbt och lätt.

Iaf för ett tag, ett tag hade de gått lätt.

Då matlusten är noll och ingeting.

För första gången i mitt liv är jag inte

ens sugen på godis lr onyttigheter.

Sjuk känsla.

Sjuk.

Blir kräkfärdig så fort jag får nåt i munnen.

Det stockar sig i halsen och jag vill helst

spotta ut att igen...

Äter endast för att mamma & pappa bjuder

på middag varje dag.

Dem eller svärmor, nej förlåt.

Föredetta Svärmor..

Så alla ni som vill banta,

skaffa er ett brustet hjärta.

Den bästa metoden ever, lätt!

"ensamheten gör mig svag"

Trycket.

Känns som om jag har ett

stort tungt cementblock på bröstet.

Svårt att andas.

Chippar efter andan.

Paniken sprider sig.

Illamåendet sitter som en liten

röd djävul på min axel.

Något inombords kväver mig,

sakta men säkert...

Som om jag inte redan gick runt

som en zombie i min egen bubbla.

Allt är svart och vitt.

Så är jag så trött att jag näst intill

spyr av bara det...

FY FAN!

Jag är allt annat än mig själv just nu,

jag skrämmer mig själv.

Jag är inte bra för mig själv just nu.

Något Gud eller va fan vi är skapade av,

eller kommer ifrån,

MISSLYCKADES verkligen med den här delen..

Det brustna hjärtat, smärtan, tomheten.

Det är själva satan med att jag inte kan sluta bry mig.

Sluta undra, sluta fundera, slut grubbla.

Så satans trött på mig själv...

Hur fan ska detta sluta?

Inte gått alls lång tid,

är bara i början av hela

processen att gå vidare..

FAN!

Och jag är redan dålig för mig själv.

Jag gör bara mig själv en jävla Otjänst

Hela Tiden...

Mitt hjärta är krossat.

Mitt dröm liv är över.

Min framtid är svart som natten.

Det gör ont nu.

Det är jobbigt och svårt.

Men för allas skull och för

våra egna är jag och Stefan vänner.

Så det behöver INGEN spekulera i.

Men trots vänskapen gör de

inte smärtan mindre eller lindrigare.

Mitt hjärta blir inte mindre krossat för det...

Jag kunde aldrig föreställa mig sådan här smärta.

Sådan tomhet.

Paniken & ångesten. Rädslan & ilskan.

Alltid tänkt mig stark.

Med skinn på näsan och

att det kan inte vara så farligt..

Händer de så händer det,

det går över,  man går vidare.

BULL SHIT!

Hela världen har rasat under mina fötter,

hela min framtid är svart...

Allt jag tänkt & planerat göra,

hade ju vart med HAN.

Marken försvann under mina fötter

och jag föll ner i djupaste dalen..

Hur tar jag mig upp?

Hur gör man?

Hur länge orkar man?

Hur får jag smärtan att försvinna?

Hur gör jag för att hoppet SKA

överge mig?

Hur? Hur? Hur?

Mina helt underbara & fantastiska vänner,

säger att det tar tid.

Det MÅSTE få ta tid.

Det gör ont!

Det är jobbigt!

Det är svårt!

Det kommer göra ont!

Det kommer bli jobbigt!

Det kommer bli svårt!

Jag vet det gör ont!

Jag vet det är jobbigt!

Jag vet det är svårt!

Jag vet.

Men jag vill att det ska ta slut nu...

Vill att det onda ska gå över,

som med en handklapp, poff!

Mitt hjärta har aldrig förr krossats,

aldrig förr kännt såhär.

Aldrig förr mått såhär.

Jag vet inte hur jag ska göra,

hur jag ska sitta, ligga eller stå.

Jag vet inte vad jag vill eller inte vill,

jag vet inte vad det är för dag,

knappt om det är natt eller dag.

Jag är så tom inombords att det ekar.

Men ändå gör det så ont.

Sån smärta.

MEN jag vet det går över.

Det kommer ta tid,

det kommer bli bra.

Men vägen dit känns så lång..

Oändlig.

Mina förnuftiga tanker FINNS!

Om ens bara för en stund,

så finns dem...