Jag är inte van vid komplimangar.

När jag får dem tror jag ändå inte på dem.

Jag ler sött och säger tack.

Men samtidigt som jag inte tror på dem,

blir jag så sjukt glad.

Hela jag lyser väl upp, innerst inne lixom.

Det är fint!

Det värmer så gött.

Kan ju säga att idag fick jag en Mycket FIN komplimang,

när man får någons mobil med denna låten på och han säger

"det är så jag känner för dig"

Att jag inte dog på stället.

Mitt hjärta smälte lite grann,

och mitt leende det har suttit i hela dagen.

Sån jävla härlig känsla.

När livet får en plötslig vändning.

Något sker som inte skulle hända,

planering var inte så som det blev.

Marken under dig rycks iväg och

du faller djupt och hårt...

Saker du gjort, tyckt och tänkt.

Då i Det livet.

Borde ju finnas kvar även i Detta liv.

Men saker har skett.

Nej jag har inte ändrat min personlighet,

Jag är Jag.

Men saker som du tyckt var fel innan,

saker du aldrig skulle gjort tidigare.

Haha, ja dem står helt plötsligt framför dig.

Antigen stänger du dörren igen som du gjorde förr,

eller ändrar du dig och kliver ut.

Jag har bara mig själv nu.

Jag må låta självisk.

Men det tillåter jag mig att göra tills dess

att jag har någon annan att bry mig om.

Till dess gör jag det jag vill.

När jag vill och hur jag vill.

Denna helgen gick jag emot mina principer,

sa ja till saker som jag aldrig trodde

jag skulle göra...

Gjort saker jag aldrig trodde jag skulle

våga göra, haha!

Och satan så kul, sån häftig känsla.

Att trotsa sin egna "rädsla" var inte så

jobbigt som jag trott...

Nu när DENNA spärren är borta,

ja då börjar man ju undra vad kommer näst?

Men jag planerar inget, jag har inga förväntningar.

Jag kommer fortsätta göra det jag vill,

göra det som gör mig glad.

Sen om det är rätt, fel, bra lr dåligt,

ja det får tiden utvisa.

Men hur det än blir eller går med mig,

för mig genom livet...

Har jag nu EN gång fått mitt hjärta utslitet,

det kan komma hända igen. Vet Jag nu!

Och just nu vet jag vad smärta är,

jag vet hur ont det gör, Nu.

Och så som jag ser det kan det aldrig göra mer

ONT än just det där.

Så vad jag än tar mig för nu, vad jag än gör,

kommer de aldrig göra SÅDÄR jävla ont igen.

Och med den insikten kommer jag göra precis

det jag vill och känner för...

Oavsett om det kan tänkas såra andra.

Och hur störd och knäpp jag än må bli/va i andras

ögon kommer jag fortsätta vara jag!

Jag tror aldrig jag kommer lära mig av mina misstag,

då jag är dum nog att göra om saker och ting.

Men jag står för min dumhet, och jag tar smärtan

när den kommer.

Jag orkar inte hålla nåt tillbaka längre...

FAN jag vill bara leva, vet hur det känns att göra

saker man inte borde, gå emot strömmen.

Trotsa sig själv och bara våga ta steget ut!

Vet inte redigt vad jag ville ha ut av detta?

Känns som om det blev sjukt rörigt,

så jag orkar inte ens  gå tillbaka och läsa igenom att.

Menade väl typ iprincip att jag kommer nu framöver

göra saker som jag alltid innan varit "rädd" för.

Alla kan ju ändra sig!

Så länge du inte ändrar DIG själv, personligen!

Utan är dig själv, den du är.

Men Bara lite mera våghalsig, ja för fan, det kör vi på!

Det går inte att beskriva med ord,

mitt obehag jag känner nu.

Jag vet inte om jag ska sitta, ligga lr stå.

Jag har svårt att andas, chippar efter luften...

Hålet jag föll ner i kväver mig långsamt.

Jag känner mig äcklad och spyfärdig.

Förbannad och ledsen.

Helt utan andleningen om man ser det på

Ett Sätt.

Då jag vet det måste göras.

Och jag har gjort det innan.

Men den förnedringen man känner,

det obehagt, illamåendet, skamen.

Örk, jag vill inte.

Jag får panik bara jag tänker på det.

Mina händer skakar och jag vill fan

bara gråta & skrika.

Men inget hjälper!

Det ska och kommer göras ändå.

Och fan som jag hatar att.

Det är inget jag ens önskar mig

värsta ovän i universum.

Önskar att ingen skulle behöva

göra sådant.. Att de fanns andra sätt.

Förnärvarande vill jag bara lägga mig

ner och DÖ för ett tag.

Vakna upp och ha fått de gjort.

Fy fan, jag vill verkligen bara spy...

KOLOSKOPI.

"Ett äventyr erbjuder otroligt många möjligheter,

och för att det är ett äventyr så kan alltså allt gå an.

Det är bara vår egen fantasi som sätter gränser.

Precis som i verkligheten."

Jag började för X antal veckor sedan.

Tog ner mina saker ifrån bokhyllorna,

snurrade in att fint och la i lådor.

Det gick X antal veckor sen gav jag

mig på byrån i hallen som blitt ett

samlings-tillhåll för det Mesta.

Några dagar gick sen tog jag mitt

plock på övervåningen.

Ännu några dagar gick och igår

gav jag mig på köket.

FAN så mycket, sånt jobb.

Tidningspapper till förbannelse.

JAG KRÄKS ÖVER ATT.
Och jag är inte klar i köket,

men fy fan jag känner INTE för

att idag...

Trots vädret är perfekt för pack, BLÄ!

Eller nej, vädret är perfekt för att baka i.

Men då jag plockat ner för mycket Alla Redan,

kommer jag Inte ge mig in i detta.

Att redan packa upp, usch nej!

Det räckte med den Verklighet som slog

mig hårt i ansiktet igår.

Bara helt plötsligt Slog Det Mig.

Att jag snart ska packa upp ALLT jag

packat ner, HAHA!

Skratta eller gråta åt Den känslan?!

Och jag som tänkte innan att "fan vad skönt

jag har lixom inte så mycket SAKER."

Men gud så fel!!!

Vet inte hur Många lådor jag har packat

hitintills... och inte kommer jag räkna dem heller ;)

Så pass tråkigt detta är.

Humöret det sviker mig.

Tålamodet är obefintligt.

Och jag vill mest bara spy galla

över allt satans skit, haha!

Ohh yeah, jag är inte bitter