IKEA och en vän.

Bättre kan fan inte en dag bli!

Dagen igår var så jävla rolig,

med min crazy vän Anna blir det alltid mera skratt än prat.

Så jävla härligt!

                     

Medans jag och Anna hade ett X antal härliga timmar på IKEA.

Låg min älskade Bill på operationsbordet

hos veterinären i Vesslarp.

Då hans korsbandet hade gått av.

     

   

Det smärtar så i mitt hjärta att se han.

Det gör så ont att jag inte kan beskriva det med ord.

Men en dag i taget, så fixar Billan detta fin fint :)

Han är en envis hund med mycket krut i,

och så fort rehab börjar blir det simmning minst en gång i veckan.

Vilket jag vet han kommer ÄLSKA.

 

Alla gillar vi olika.

Olika saker, intressen, maträtter

ja allt..

Och olika är sjukt bra.

För jävla nice, faktiskt!

Min lycka idag är kvällen,

mina nya tatueringar.

Jag är så sjukt jävla nöjd

och glad över dem!!

Detta är glädje för mig.

Saker som gör mig glad,

kan vara svåra att förstå

för andra.

Det köper jag helt och hållet.

Då olika är Bra, mycket bra!

Saker som någon annan kan bli

glad för kan vara svåra för mig

att förstå...

Och det accepterar jag.

Jag accepterar att alla gillar olika,

och jag ifrågasätter inget.

Oftast inte ;)

Vet inte om det är för att solen den skiner idag,

eller om det är för att jag verkligen ska göra

något jag tycker om idag..

Men jag vaknade med en bra känsla i kroppen,

eller iaf inte alls lika deppig och nere som igår.

Gårdagen var som en jävla dimma,

en dag jag bara vill radera ur mitt liv.

Solen den gör ju verkligen sitt.

Att man kan bli så glad & harmonisk

av den där stora gula :)

Och att göra något man tycker om,

ja det är få fan en höjdpunkt i sig.

Helt klart.

Men alla dagar kan väl inte va kul?

Eller kan dem de?

Ska man behöva roa sig varje dag

för att må bra?

Eller gäller de bara att göra sådant

man tycker om hela dagarna?

Hmmm, jävla dilemma....

Backslag deluxe.

Fuck!

Just nått botten igen,

mår illa av tanken på allt.

Har jag tagit mig upp innan,

kommer jag komma dit igen.

Frågan är bara Hur och När!?

 

 

 

Hur störigt är det inte då?

De finns en påse med alla i.

Varför göra en med varje färg?

Varför göra i massa olika fordons modeller?

Sött, salt & chocklad.

För Fan.

En del gör då verkligen allt för att tjäna pengar,

och mycket vill ju alltid ha mest..

Usch!

6½ år sedan ungefär föddes Bill.

Jag köpte han för att jag ville

prova på det här med utställning.

Och för att jag trodde en Labbe skulle

passa mig alldeles utmärkt.

(vilket oxå var rätt!)

Jag fick hem Bill och min utställnings

karriär började med dunder och fart.

Jag åkte runt överallt!

Det gick bra, det var kul.

Det passade mig.

Mitt i detta kom Stefan in i mitt liv,

han hade väl inget hund intresse så,

inte så stort lr starkt som mig.

Han var inte med på utställningar i början,

men ju mera tiden gick dessto mera följde

han med.

Hans intresse växte och vi fick tillslut

ett gemensamt intresse tillsammas.

VI åkte runt hit och dit, fram & tillbaks.

Sommaren 2009 fick vi hem Egon.

Våran första gemensamma hund.

Då Bill pensionerades inom utställning,

tog Egon över detta.

Även här har VI åkt runt..

Hit & dit, fram och tillbaka.

Hundarna och allt där runt omkring

blev lixom Vårt intresse. Vår passion.

Från att ha intresset och passionen ensam,

delade nu Stefan detta med mig.

December 2010 föddes Bodil & Lennart.

Dessa skulle oxå bli våra utställningas hundar.

Och det har dem blivit.

Jag har alltid tyckt det vart kul med utställningar,

hur de än har gått i ringen. Har min passion alltid

funnits där. En hel dag med hundar och hund folk lixom.

Vad mera kan en hund nörd önska sig?!

Och att jag förde över mitt intresse till mannen

jag DÅ delade mitt liv med var ju roligt.

Det var vår grej. Det var VI.

Men för fyra månader sen skildes våra vägar åt.

Det är inte längre jag och Stefan.

Men vi delar fortfarande samma intresse för

hundarna & utställningar..

Men min dag idag har varit allt annat än rolig.

Jag har mått illa hela dagen, haft en sjukt

obehaglig känsla i kroppen.

Vart sur och inte alls på topp.

Känslan av att kunna spy när som helst,

nej det är inte så jävla kul.

Speciellt inte när man mår illa av en sådan

sjukt jävla andledning...

Var detta min sista hund utställning?

Kommer jag åka på något igen?

Kommer jag ställa ut Lennart lr någon

annan igen?

Helt ärligt, så som de känns idag.

Nej.

Jag kan bara inte.

Från att det har varit VI.

Till att sitta där helt illamående

och allt annat än glad.

Och en känsla av obehag.

Fuck it!

Är det värt det?

Jag och Stefan är inte ovänner.

VI åkte fan dit tillsammans,

samma bil, delade samma tält,

ja precis som innan.

Det var VI men ändå inte VI!?

Känslan av att sitta där,

träffa samma gammla människor,

prata med dem man brukar och

lixom precis som innan, men ändå INTE.

Den jävla känslan var så pass dålig

att jag har mått skit hela dagen.

Min stora passion för utställningen var som borta.

Det fanns ingen glädje lr lycka idag,

allt kändes tungt, jag hade svårt & andas.

Kändes som om varje andetag blev tyngre

och tyngre ju längre dagen gick...

Ska jag nu ge upp min passion?

Måste jag sluta?

Jag står i valet och kvalet....

Kanske var det bara idag det kändes tungt,

kanske tiden läker smärtan och jag kan

känna glädje & lycka på utställning igen?

Bara tiden kan utvisa det...

Men känslan av att det var MIN passion

från början, mitt intresse.

Det var jag som fick HAN till att komma

in i detta...

Men nu är det JAG som kanske väljer

att sluta, DET känns sjukt orättvist.

Detta är mina känslor nu.

Ur dagen idag.

Men jag hoppas hoppas innerligt

att det lägger sig, att jag blir starkare,

att jag inte ska må dåligt för att göra

något jag jag innerst inne älskar så starkt.

Det jag lärt mig av detta är iaf att nästa

karl jävel jag möterm behöver då INTE

ha samma intresse lr ens börja.

NEJ TACK.

För tar de sen slut står man där som nu,

och NEJ jag vill inte ge upp mera i mitt

liv bara för det.

Ett steg i taget, En dag i taget..