Tack Mallan för sällskapet idag,

otroligt trevligt <3 

En av årets stora höjdpunkter för

oss hund-nördar är nu i helgen.

Stor nationell hundutställning i

Ronneby Brunnspark.

Mycket folk, många hundar,

och ett helt torg av hund saker

att shoppa loss i ;)

För oss med Labradorer kan man ställa

ut båda dagarna OM man vill.

Men det är bara så att idag är det en

liten INofficiell labbe utställning,

som Labrador Blekinge annordnar varje år.

En ring och plats lånas av Brunnsparken.

Men det är IMORGON den stora och

viktiga utställningen är för oss, egentligen.

Jag brukar ställa båda dagarna, i vanliga fall.

Och se dagens lilla utställning som en träning

inför den stora dagen efter.

Men efter förra årets fiasko med FUSK och

annat fullt spel, kommer det Inte ske igen.

MEN, jag håller på nu för att göra mig klar

och åka till Ronneby idag iaf.

Idag blir de rent nöje!

Gå och titta runt, shoppa det jag ska,

(så man slipper det imon med all packning)

bara vara och riktigt slappna av där.

Då inte går att göra när man ställer ut,

iaf inte jag och mina nerver :)

Givetvis blir jag inte ensam i bilen,

Mallan hon ska följa med mig.

Vilket kommer bli hur trevligt som helst!

Vad mer kan man begära?

Umgås med en vän och vara på hundutställning,

det finns de fan inte mycket som slår!

Ordspråket lyder

"gammal kärlek rostar aldrig"

Ett ordspårk jag tycker är BullShit.

Den rostar, garanterat.

Du kan omöjligt känna likadant

för någon som du var tillsammans med

i tonåren men träffar när du är 50!?

Och du kan omöjligt känna lika starkt

för någon som en gång sårat dig in i själen

men efter ett par år läker dina sår och ni

börjar ses igen!?

Gammal kärlek den rostar.

Även om du blir kär i samma person igen,

kommer det Aldrig Någonsin bli som Första gången.

Aldrig.

Skillnad är det med vänskapen.

Den rostar Aldrig.

Jag tror att en vän som satt ett gott och fint

avtryck i ditt hjärta, ja den stannar där.

Oavsett om ni bara umgicks i ungdomens glada år,

eller en vän du träffat som vuxen.

En äkta och riktigt vän den finns där,

inom dig, oavsett vad.

Man delar ett förflutet.

Eller en vän som jag mött idag,

vi umgicks flitigt i tonåren.

Härjade och hade så kul ihop.

Det var mycket glädje, lycka men även tårar.

Men tiden den går och vi gled isär,

olika saker sker i ens liv..

Men NU, för ett par år sen bara,

ja då fick vi kontakt IGEN.

Efter alla dessa år.

Så består vänskapen.

Ett sånt stort glapp men ändå

ingen rost alls emellan oss.

Haft en fruktansvärt fin eftermiddag

med denna vän idag <3

Timmar av prat, prat och prat.

Ljuvligt! Vänskap när den är som den ska va.

Så Jag Vet, Gammal Vänskap Rostar Aldrig..

Att de inte kan tala om vad de har ont,

eller hur dem mår.

Det är svårt. Det gör ont.

Men dem är ju djur, hundar.

Hur skulle dem kunna lixom?

Det är verklighet vi lever i,

inte en tecknad film med talande djur.

(även om de hade varit fantastikt kul)

Inte nog med att behöva vänta på en

operations tid i 1½ vecka.

Bara den tanken, det beskedet, skärde i mitt inre.

Se han skutta runt på tre ben,

och bara vara. Han ska bara få ligga stilla

och helst inte göra nåt.

Hur kul är de för en hund?!

Hur kul är det för någon levande varelse?

Imorse kom paniken över mig,

skräcken och ångesten.

Över den låååånga väntan på operation...

Då jag ser att hans ben är vätskefyllt.

Just där korsbandet gått av, där är

det en "påse" vätska under huden.

Jisses, alla tankarna som hann rulla

runt i mitt huvud då. Hemskt.

Jag blev så ledsen, för Bills skull.

Hur ont har han? Hur mår han?

Vad var detta som nu kommit i benet?!

Ringer veterinären, som de som vanligt

alltid är upptaget till.

Mor & far har fax, ringer pappa och han

får iväg ett fax.

Halv timme senare ringer min veterinär.

Jag förklarar och han säger,

"det är garanterat ledvätska som läckt

ut ifrån inflammationen. Det är inte farligt.

Ta tempen nu o varje dag fram till operationen,

får han feber ringer du oss"

Vilken lättnad. Men ändå inte.

Jag måste och kan inget annat göra än

att lita på min veterinär.

Med med tanke på att Bill inte blitt sämre

än innan vätskan kom dit, så är jag rätt lugn.

Men det plågar mig.

Att se Bill såhär.

Och jag vet hur jobbigt de kommer bli

efter operationen, jag är Inte rädd för att

de inte kommer gå bra.

Jag vet Bill fixar det.

Men de kommer ändå bli jobbigt med rehablitering

och hela den biten..

Jag har vart med om sån operation förr,

jag vet hur det är.

Tålamod & tid är de man får ge att.

Min morgon var minst sagt kaotisk!

Jag och mitt stirr, min oro, min panik.

Men när de gäller hundarna blir jag sådan,

det är dem jag håller mig närmst.

Det är ju bara jag och mina boys nu!

"Too many girls rush into relationships because of the fear of being single,

then start making compromises and losing their identity"

Vilken ljuvlig kväll.

Tiden den bara försvann.

Och våra munnar de gick ett i ett..

Vilken glädje och vilken känsla.

Att bara prata, prata & prata.

Om allt och inget och lite till...

Så jävla härligt med vänner

som förgyller ens kvällar på detta sätt,

med prat och gott fika ;)

Tack Sofie! <3

...som går som katten kring het gröt.

En god frukost ;)

Dock synd den inte innehåller en bedövningsspruta.

För den värken jag har i ryggraden,

mitt mellan skulderbladen idag.

FY FAN!

Inte att leka med, inte alls.

Vet inte om jag ska sitta, ligga eller stå...

Och ja, jag får väl skylla mig själv.

Absolut.

Jag kunde bett om hjälp.

Men ärligt!!!

Vem ber sina vänner om hjälp med att stapla och bära ved???

VEM???

Och även om jag bett om hjälp och fått hjälp.

Hade de aldrig gått att vara två stycken i "min"

lilla lilla vedbod.

Och nej ensam är inte varken stark eller stort,

men jag gör så gott jag kan.

Jag ber inte om hjälp.

Även om jag vet att jag får hjälp när jag behöver...

Men det är bara sådan jag är,

något störd och skadad, haha! :)