Jag har verkligen blivit en mera

glad och positiv person sedan

jag opererades..

Jag vet det själv,

jag märker det själv!

Men jag har även

fått det sagt till mig.

Men trots detta finns

det negativa sidor.

Och just nu är jag

verkligen inne i en

deppig-fas!

Allt jävla skit med magen,

hela våren och än krabbar det.

Jag försöker tänka positivt,

försöker lära mig leva med det.

Jag gör mitt bästa!

Men ändå äter det upp mig

inombords...

Det är där det gror,

alla mina tankar, funderingar

och all ilska & sorg.

Varför?

Och när man redan är nere,

och något ännu mera jobbigt

händer då är det tungt...

Vi har väl vetat hela tiden

om detta som skett idag.

Men ändå är det svårt & jobbigt..

Och inte trodde jag det skulle

kännas så här tungt som det gör.

Jag är gråt-färdig mest hela tiden..

Speciellt när tankarna går åt

det riktigt riktigt mörka hållet...

Paniken den sprider sig i kroppen,

känns som om jag har en stor

sten i mitt bröst,

jag får svårt att andas & vill bara

chippa efter andan...

Jag är inte så stark

psykiskt som jag trott..

Mitt inre plågar mig mera

än jag kunnat tro.

Det har börjat äta upp

mig inifrån..

Hur lagar man ett trasigt inre?!

Mina vägar har lett in

mig i en mörk tunnel.

Kommer jag vända

och hitta ut?

Eller kommer jag

fortsätta fram

och finna vägen?

Tiden kommer ge mig ett svar,

tids nog!

Allt hade gått bra,

samtalet jag ville ha det har jag fått..

Både positivt och negativt!

Och nu är det gjort,

men trots det är det inte över än...

Nu börjar det en lååång

väntan för att se...

Se vad som händer och sker.

Vi håller tummar, tår & tassar!!

På att detta ska sluta lyckligt och bra!!