Någon ringer dig.

Berättar en sak.

Så klart tror du på det direkt?

Jag tror vi människor är så dumt skapade.

Vi tror på det vi hör.

Vi tror på det som sägs till oss.

Tills dess att motsattsen har bevisats.

Om den ens kan bevisas?

Hur vet man att man kan tro på någon?

Hur vet du att det är sanning?

Trots fyra ögon möts,

ord utbyts.

Allt blir glasklart.

Eller?!

Allt handlar om att lita på någon.

Att våga tro på det den säger.

Att vilja tro.

Att vilja lita.

Allt är så lätt att säga och prata om.

Allt är så lätt att tro på.

Allt är så lätt att lita på.

Till en viss gräns...

Eller är det bara jag som är så pass

sjukt skadad för tillfället?

Att trots motsattsen sägs till det jag

först fick höra sägs.

Så tror jag inte på det?

Jag vill, vill så innerligt.

Men kan inte.

Eller kan jag det?

Vill jag?

Allt handlar om att ärlighet,

om att lita på en annan människa.

Till grund och botten.

När sanningen sägs mellan fyra ögon,

hur kan jag då ändå misstro?

Vad är det för fel på mig och min sjuka hjärna?!

Ärligt!?

Jag blir så jävla trött på mig själv...