När ens liv försvinner framför fötterna på en,

broarna till framtiden dem har bränts,

allt är svart och gör Så Ont.

Helt ärligt tror jag det kan vara värt

att leva livet ensam...

BARA för att slippa genomgå något

sådant här smärtsamt igen.

Detta gör så ont,

smärta inuti och utanpå.

Uppbrottet, de brustna hjärtat,

sälja drömhuset där blod, svett & tårar lagts.

När man hade allt man nånsin drömt om,

man hade livet man ville leva.

Framtiden kändes säker och trygg,

planeringen om framtiden fanns där.

Men NU vet jag, det var helt enkelt

För Bra för att vara sant...

Känslan går inte att beskriva.

Paniken, skräcken, chocken, smärtan,

ångesten, rädslan...

Allt känns tomt.

Känns som om jag fortfarande

faller i min djupa djupa grop..

Hur vågar man, hur kan man

någonsin igen gå in i detta igen?!

Finna kärlen, lyckan.

Drömlivet!?

Hur skapar man en

"ny dröm" när man redan

haft och levt i den en gång?! 

Man förväntar sig mer än man får.

Jag hoppades på mer skulle gjorts.

Men allt var förgäves..

Är jag bara helt jävla dum i huet

eller alldeles för snäll och tror

för mycket på att en människa

kan ändra sig?!

Varför är jag så jävla snäll och mesig,

När de gäller mitt dåliga samvete?

Varför får jag dåligt samvete efter

sura miner och hårda ord!

När personen i fråga "förtjänat" dem?

Varför skriker bara mitt dåliga samvete,

och inte den andras?

Varför förväntar jag mig mer än jag får?

Och varför hoppades jag på för mycket?

VARFÖR?!

Jag blir så jävla trött.

Jag är så satans arg.

Totalt utflippat förbannad,

verkligen..

Så jävla arg att jag inte ens vet hur

jag ska utagera min ilska...

Då är de fan illa!

Helt ärligt vet jag inte hur jag ska

orka mycket mera...

Jag vet inte det.

Panikångesten är ett faktum,

och mina andetag så tunga.

Jag chippar efter andan och verkligen

försöker nå ytan..

Men nu mer jag försöker dessto snabbare

sjunker jag.

Allt kändes så bra för ett tag sen,

jag kände mig glad och kunde till

och med se en ljus strimma på framtiden.

Men nu, nu är det svart som natten igen.

Och jag vet inte hur jag ska ta mig ur mitt mörker.

Hur jävla många besvikelser klarar egentligen

en människa av?!.....