Jag sitter fast.

Fast som i ett jävla ekorrhjul.

Hur jag än tänker eller går,

kommer jag bara runt & runt.

Allt är som en stor grötig-soppa i hjärnan.

Och ju längre tiden går och ju mindre de händer,

dessto värre mår jag..

Valet var inte mitt.

Men de blev de.

Jag hade inget val än att bo kvar.

Och jag ville inget annat hellre. DÅ.

Men nu, nu känner jag annorlunda.

Jag vill bara ut, bort.

Göra saker hela tiden.

Vad som helst.

Allt för att slippa sitta hemma.

Det kväver mig.

Paniken sprider sig i kroppen

och jag vill bara skrika, sparka & slå.

Husvisning i veckan.

Och min mage är allt annat än okej,

den spelar mig ett spratt och jag vill

helst bara spy.

Det gör så ont.

Det känns så sjukt.

Och jag har sjunkit så djupt.

Hur kommer de går?

Hur lång tid ska jag få fortsätta

vandra i mitt ekorrhjul?

Hur orkar man?

Hur gör man?

Jag som inte brydde mig om tiden innan,

men nu. Nu vill jag bara ut.

Ut ur mitt hjul.

Stå på egna ben, få ordning på Mitt liv.

Få en bostad, ett hem, något eget.

Jag är beredd på en lång vandring i mitt hjul,

samtidigt som jag hoppas på ett snabbt slut.

Men hoppet är så svagt, för svagt.

Svagt för att slippa besvikelsen!

En dag i taget...

Men mina drömmar & fantasier skenar

iväg med mig på höga höjder emellanåt.

Höjder jag inte vågar lr kan hoppas på.

Men visst känns de bra för stunden.

Men jag är trött på de goa stunderna

Just För Stunden Bara!

Vill ha goa stunder HELA tiden i livet...

Jag vill komma vidare.

Göra saker för min skull.

Göra allt bara jag vill & kan.

Bara jag & åter jag.

Hoppet finns där, men oxå en förtvivlan.

En förtvivlan på hur och när jag kommer

ut ur mitt satans hjul...

Ju mera jag tänker och försöker fly,

dessto snabbare går det.

Jag kan bara välja att spänna fast mig,

göra så gott det går, så gott jag förmår.

Tills den dagen det går att komma ut,

eller tills jag ramlar ut...

Jag hjälper mer än gärna mina nära och kära.

Så när min Farfars bror behöver hjälp

med att få i sin båt finns jag där.

Eller iaf min bil med dragkrok.

Det är där min hjälpande hand kom in.

För så mycket annat bidrog inte jag med, haha!

Sprang mest runt på Gunnön och tog kort.

Sjukt vackert med havet.

Helt otroligt!

Men ack så KALLT.

Blåser de inne på fastlandet,

haha ja det är Inget jämnfört med vid havet.

Tyvärr.

Åka båt är ju kul.

Eller tycker jag det?

Egentligen?

Det sjuka med mig där är att jag

Är Livrädd för att åka båt,

totalt vettskrämd!

Men fan vilken KICK det ger,

när man gör något man är rädd för.

Helt obeskrivligt härligt men ändå skrämmande.

Går inte att förklara,

man måste ha samma sjuka fetich som jag där, haha!

För att kunna förstå..

"Följ inte den stig som leder någonstans.
Gör istället en ny stig och lämna ett spår efter dig"