Känner mig som värsta testkaninen.

Min läkare ringer och instrurer mig

i vad jag ska ta och inte ta.

Fan bud på att köpa en dosett,

eller vad de heter?

Sån till sina mediciner iaf,

för nu är de rörigt.

Kommer knappt ihåg vad jag

har tatt och inte tatt,

hur många jag har svalt & inte svalt.

"Du ska börja med azatriopin igen,

en tablett i en vecka, sen två i en vecka

och efter det tre om dagen."

"du måste lämna nya blodprover

och lungröntgas igen"

"efter detta provar vi remicade igen,

funkar inte det måste du äta kortison IGEN"

"det finns inget du kan få mot smärtan,

jag är ledsen men

det är inflammationen som bränner"

När fan ska det funka?

När ska magen bli bra?

Finns de medicin som överhuvudtaget funkar?

Börjar tröttna, hoppet börjar ta slut.

Orken försvinner och jag fammlar i mörkret...

Ringt samtal nr två för dagen.

Ställde dock inga frågor.

Bokade ett besök direkt.

Utgår efter detta sedan,

ställer mina frågor då.

Lika bra, face-to-face!

Men fan vad jag ångrar att

jag inte bestämde mig för

detta tidigare...

Semestertider nu, och därav

väntetid på två månader.

Det känns bitter.

Speciellt för mig då jag som

sagt hatar att vänta...

Men jag antar att ordspråket stämmer,

eller jag hoppas ju det;

"att den som väntar på något gott..."

Jisses så bra det gick då ;)

Ett samtal avklarat.

Nu bara ett kvar.

Dock fick jag inga svar nu,

på detta samtalet.

Dock inga frågor heller.

Ett besök är bokat,

DÅ får jag mitt svar.

JA eller NEJ.

Själv klart är det ett JA,

jag vill ha.

Mer än något annat,

och så klart Hoppas jag på det.

Men inte fullt ut,

vill inte känna besvikelsen..

OM de skulle bli nej.

Den långa väntan är nu påbörjad,

en väntan full med hopp men

oxå förtvivlan..

Då jag mer än nåt annat velat

ha ett svar NU.

NU på en gång...

Men tyvärr kan man inte få allt,

bara att vänta. Vänta.

Och jag som HATAR att vänta ;)