Hemma sjukskriven.

En lång tid nu,

och längre blev det.

Min läkare gör bedömmningen,

det är HAN som bestämmer.

Men fan vad jag börjar tröttna

på att hela tiden måste försvara mig.

Det jag gör och inte gör.

Jag har en tarmsjukdom!

Jag kan leva och göra saker.

Toalett i närheten är ett måste,

eller i värsta fall en skog.

Jag går inte utanför huset med

en avslappnad och god känsla i kroppen.

Det är jobbigt.

Psykiskt & fysiskt.

Och vem fan är ni att döma mig?!

Ingen har nån jävla aning om hur

jag har det, när & inte jag går på dass.

Ingen vet om Min magsmärta.

Ingen har en jävla aning om hur ofta

jag har "blöja" eller inte!?

Tro fan inte jag skriver detta för jag

tycker det är kul att erkänna eller

för att någon ska tycka synd om mig!

Jag är bara så satans trött på att

jag blir ifrågasatt ständigt för min

sjukskrivning....

Min läkare bestämmer.

Och jag har provat allt.

Det finns inget jag varken kan

låta bli äta eller dricka, för att

det ska bli bättre lr sämre!

Förstår folk undrar i o med jag

festat ett par gånger.

Men alkoholen gör inte magen värre!

Enda inverkan är att jag glömmer

smärtan för stunden...

OM magen slagit bakut av alkoholen,

hade jag Aldrig druckit att igen.

Då jag anser min hälsa är viktigare!

Medicinerna jag tar påverkas inte

av alkoholen heller.

Och dess inverkan har inte sämre effekt.

Har frågat min läkare.

Han sjukskriver mig tills dess jag är bra,

tills han anser jag kan jobba igen.

Andledning till att han är hård,

är pga av mitt arbete.

Livsmedelsarbetare.

Jag måste vara "toalett fri" innan

jag kommer komma tillbaka.

Han är läkare.

Jag har inget annat val än att lyssna.

Jag hade precis när som helst bytt bort

min mage till någon annan.

Bytt bort psyket som plågar mig,

oron och allt.

När som helst!

Till vem fan som helst!

Just för att någon annan jävel ska

förstå eller veta va fan det är jag

går igenom varje dag...

fuck you.

Känner mig som värsta testkaninen.

Min läkare ringer och instrurer mig

i vad jag ska ta och inte ta.

Fan bud på att köpa en dosett,

eller vad de heter?

Sån till sina mediciner iaf,

för nu är de rörigt.

Kommer knappt ihåg vad jag

har tatt och inte tatt,

hur många jag har svalt & inte svalt.

"Du ska börja med azatriopin igen,

en tablett i en vecka, sen två i en vecka

och efter det tre om dagen."

"du måste lämna nya blodprover

och lungröntgas igen"

"efter detta provar vi remicade igen,

funkar inte det måste du äta kortison IGEN"

"det finns inget du kan få mot smärtan,

jag är ledsen men

det är inflammationen som bränner"

När fan ska det funka?

När ska magen bli bra?

Finns de medicin som överhuvudtaget funkar?

Börjar tröttna, hoppet börjar ta slut.

Orken försvinner och jag fammlar i mörkret...

Ringt samtal nr två för dagen.

Ställde dock inga frågor.

Bokade ett besök direkt.

Utgår efter detta sedan,

ställer mina frågor då.

Lika bra, face-to-face!

Men fan vad jag ångrar att

jag inte bestämde mig för

detta tidigare...

Semestertider nu, och därav

väntetid på två månader.

Det känns bitter.

Speciellt för mig då jag som

sagt hatar att vänta...

Men jag antar att ordspråket stämmer,

eller jag hoppas ju det;

"att den som väntar på något gott..."

Jisses så bra det gick då ;)

Ett samtal avklarat.

Nu bara ett kvar.

Dock fick jag inga svar nu,

på detta samtalet.

Dock inga frågor heller.

Ett besök är bokat,

DÅ får jag mitt svar.

JA eller NEJ.

Själv klart är det ett JA,

jag vill ha.

Mer än något annat,

och så klart Hoppas jag på det.

Men inte fullt ut,

vill inte känna besvikelsen..

OM de skulle bli nej.

Den långa väntan är nu påbörjad,

en väntan full med hopp men

oxå förtvivlan..

Då jag mer än nåt annat velat

ha ett svar NU.

NU på en gång...

Men tyvärr kan man inte få allt,

bara att vänta. Vänta.

Och jag som HATAR att vänta ;)

Jag vet vad jag måste göra.

För mig.

Min egen skull.

Min och ingen annans.

Imorgon ringer jag..

Frågor ska ställas,

svar ska jag få.

Sen får tiden utvisa

när och hur det kommer

att bli...

Men jag vet jag måste,

vi lever bara en gång!

Och nu mer än någon gång innan,

vet och förstår jag detta..

Kan tänka mig att många som mår dåligt,

av olika andledningar antingen tröst äter

eller inte äter alls.

Tyvärr är jag drabbad av två saker som jag

nu gör när jag mår dåligt.

Jag är av dem som inte äter,

äter bara för att jag måste lixom..

(mest gotte & annat onyttigt mög)

Äter när det bjuds eller om man bestämmer

att man ska äta något ihop.

Om inte detta hade skett hade jag struntat

i vilket, helt och hållet.

Helt Crazy! Jag Vet.

Men utan matlust & hunger är de svårt att

stoppa saker i magen...

Min andra last i min kaosartade värld,

är att jag tröst shoppar!!

Kläder, skor...

Ja jisses!

Jag är och börjar bli en fara för

min egen plånbok...

NEJ, så illa är de inte.

Men nu måste jag sluta,

jag menar jag ska fan använda

kläderna oxå!!

Kan fan inte bara köpa för att jag ska

och sen hänga in att i gardroben,

men det är jag, puckot själv!

Jag försökte skydda mig i början,

tog väck nyhetsbrev till mailen

från alla kläd-ställen jag brukar handla ifrån..

Funkade Bra, DÅ.

Men när man sen gillar saker & ting på FB,

kommer de saker där.

Och farligast av allt när de står REA !!!

REA, ja det är min grej, det är så JAG.

Detta fick jag sota för idag.

Jag är så impulsiv.

När de gäller vissa kläder,

de finns kläder jag känner

att jag MÅSTE ha.

Kläder som är SÅ JAG.

De skriker mitt namn.

Och då är jag fast....

Som denna helt ljuvliga & udda jacka.

Herregud!

Så JAG.

Och den blev min med,

tvungen.

Finns en stark och bra sak med mig,

en enda sak som jag kan säga att jag

Verkligen Älskar Med Mig Själv.

Och det är att jag är inte som alla andra,

jag gillar kläder som ingen annan gillar.

Jag gillar färgglatt!

Jag köper sådant jag gillar,

sådant jag tycker är snyggt.

Vad modet säger eller vad andra tycker och tänker,

Skiter Jag Fullständigt I.

Jag är jag.

Klär mig i det jag gillar,

blandar färger som jag gillar.

Färger jag tycker är snygga.

För att jag är jag,

och jag gillar det!

"hur långt jag än har kommit,

har jag alltid längre kvar..."